Mina provsvar

Igår gick jag och hämtade ut mina provsvar efter att jag lämnade blodprover för två veckor sedan. Dels misstänkte jag att jag har mineralbrist då jag har kramper i mina lårmuskler och dels pga att jag är magsäcksopererad och gärna vill veta hur det ligger till i min kropp. Med tanke på att jag dels äter "för lite av allt" och dels för att jag nu ätit enligt LCHF i snart tre år. Mitt kolesterolvärde kändes också intressant pga det.
Enligt alla provsvar finns det inga brister någonstans, vare sig på mineraler, vitaminer eller allt annat som är listat på pappret.
Mitt magnesiumvärde är tom över referensgränsen på 0.98 (övre referensgränsen är 0.95). Men så läser jag en kommentar på www.lchf.se från Ralf Sundberg angående benkramper:

" När man äter mycket kolhydrater som höjer blodsockret har kroppen lättare för att binda natrium (salt). Äter man lite kolhydrater behövs mera salt för att njurarna sparar då inte Na lika effektivt. Uppstår brist på Na tvingas njurarna utsöndra Kalium. Och får cellerna brist på K förlorar cellerna även magnesium som går ut via urinen. Eftersom magnesium liksom Kalium huvudsakligen finns inne i cellerna syns inte detta i blodprover.
Börja ta tillskott av magnesium. Bäst är Apotetekets tuggtabletter. Och salta mer på maten."

Jag kollar mitt kaliumvärde och det ligger på 4.0 (referensvärde: 3.5 - 4.4) så det är inte heller lågt men läser man Ralfs kommentar så inser jag samtidigt att provesvaret inte säger allt: Det som finns inne i cellerna syns inte på ett blodprov. 

Så jag kommer köpa de rekommenderade tuggtabletterna och notera om mina kramper i benen försvinner. 

De som är övertygade om att man får förhöjda kolesterolvärden av att äta LCHF kan jag återigen konstatera har fel:

Mitt HDL - kolesterol ligger på 2,5 (referensvärde: 1,4-2,7)

Mitt LDL- kolesterol ligger på 2.9 (referensvärde: 1,4-4,7)  Det är det här kolesterolet man kallar för det "dåliga" kolestereolet och mitt ligger tom i underkant. 

Totalt kolesterolvärde är: 6.0 (refernsvärde:3,3-6,9)

Återigen en artikel i DN om just kolesterol: Är kolesterol en riskfaktor?

Det snarare ökar riskfaktorn att ha för låga kolesterolvärden än tvärtom och i artikeln utreds varför så den är bra att läsa. 

Mitt järnvärde är inte dåligt men ganska lågt, det ligger på 17 (Referensvärde:9-34). Jag tycker jag borde ligga på över 20 åtminstone för att känna mig säker. 

Annars fanns det inget som "stack ut" och känner mig ganska lugn. .

Det är bara magnesium och kalium som jag ska tänka på i dagsläget, känner jag. 

Min feta historia del 4

Jaha, då var man gravid...igen! Jag utesluter mycket omkring det som är utanför själva vikthistorien men här måste jag ändå berätta en del "privat" för det ena påverkade det andra.
Jag ville ha fler barn och min dotter ville ha ett syskon. Min ex-sambo ville inte ha några barn så nu stod jag där i valet och kvalet mellan att återigen bli ensam mamma eller göra abort. Jag visste redan i förväg att ex-sambon inte skulle "ställa upp" så frågan var om jag kunde klara ytterligare ett barn till själv. Inget jag längtade efter men längtan efter ett barn till var starkare. Så beslutet blev att behålla barnet. Jag och Samantha bodde i en ganska stor trea, jag hade jobb och skulle klara det här "bättre" än förra gången...i alla fall rent pratkiskt och ekonomiskt. Det jag glömde var de där känslorna...
Jag var fortfarande väldigt kär i mitt ex och det var nog han med. Vi sågs och umgicks samtidigt som vi inte bodde ihop men jag hade hela tiden förhoppningar om att vi skulle bli sambo igen men det här med att skaffa barn utan att komma överens om det med honom, visste jag att det skulle påverka oss negativt. Jag kunde verkligen inte förstå varför han inte ville ha barn med mig när han sa att han älskade mig. Vi bråkade massor om det här och hans vanligaste kommentar var: - Du får gärna skaffa barn men inte med mig.
Men nu var jag det - i alla fall!
I vecka 13 gick jag till Mödravårdscentralen för min första koll och barnmorskan bad mig ställa mig på vågen. Den stod på 13 kg mer än jag vägde 13 veckor tidigare.

TRETTON KILO PÅ TRETTON VECKOR!!!
Jag kände hur hela mitt inre knöt sig i en svart, hård klump och jag bara svalde, svalde och svalde. Alla de där kilona som jag kämpat att hålla i över tre år var ett minne blott för jag visste att om jag kunde gå upp 13 kilo på tretton veckor så hade jag 27 veckor kvar att gå upp i vikt ännu mer.
Jag gick hem och fortsatte att "svälja" klumpen som satt i mitt bröst.

Dagen därpå skulle jag iväg till jobbet. Gick med min dotter till dagis och när jag gick därifrån exploderade klumpen i mitt bröst bokstavligen. Benen vek sig på mig och paniken vällde ut genom varenda por i min kropp - jag hade tappat kontrollen över min vikt. Jag kunde inte andas, tårarna rann och jag stapplade hem. Tanken på att ta mig till jobbet var omöjlig. Jag ringde jobbet och fick inte fram ett vettigt ord, jag bara grät och hyperventilerade. Hon som svarade hörde ändå att det var jag och sa: - Jag förstår att du inte kommer idag. Ring när du orkar. ..
Jag vet inte när jag slutade gråta men jag kan nog ärligt säga att jag grät nog hela det året...
(Mitt ex brukade säga att jag skulle sluta gråta för annars skulle hans barn bli psykiskt störd)

Dagen efter ringde jag till den öppna pyskologmottagningen och gråtandes bad om hjälp. Jag hade ramlat ner i en akut depression, det kände jag och skulle inte orka ta mig upp själv.
Jag gick dit en gång i veckan resten av tiden och fick stödsamtal men inte hos en psykolog för när man är gravid får man inte gå i terapi - man är för känslig. (Det kan man ju tycka vad man vill om)
Ex-sambon fick veta om mitt tillstånd och sa till min stora förvåning att han tänkte vara delaktig, vilket i sin tur innebar på hans egna villkor, naturligtvis.
Jag var ändå väldigt ensam och deprimerad.
Jag jobbade i Varberg så varje arbetsdag körde jag de sju milen till jobbet med en påse godis som sällskap och på vägen hem stannade jag och köpte snabbmat och mer godis. När jag kom hem köpte jag mer mat och mer godis...jag bara åt och åt och åt. Chokladkola var en av favoriterna men också kakor, wienerbröd, bröd, mat och mera godis.

Jag grät, åt och grät mer. Inga stödsamtal i världen kunde få mig att må bättre och för varje gram jag gick upp, åt jag mer. Jag var beräknad att föda den 12 november och den sista oktober slutade jag att jobba. Nu satt jag hemma och bara väntade på att få föda barn. Till vikten kan vi lägga en stor mage och mycket svullna ben och fötter. Jag gick i tofflor i november för det gick inte att få på sig skor.
Jag lyckades i alla fall hitta en vinterjacka som jag kunde stänga i elefantstorlek...
Jag fick också veta av en gemensam vän till mig och min ex-sambo att han "planerade" att göra slut med mig så fort barnet var fött. Jag konfronterade honom och fick det bekräftat, vilket slutade i ett jättegräl där han hotade med att "stämma mig" om jag inte lät honom vara med på förlossningen. Han hotade mig med många konstiga saker men det här var nog det konstigaste hotet av alla.Då var jag i åttonde månaden.

Jag blev ju inte precis gladare av det. Jag samtalade med min stödperson om situationen och kom fram till att jag redan hade fött ett barn helt ensam så jag borde ändå låta pappan vara med för min egen skull.
Den 12 november kom men inga värkar och jag gick över tiden i två veckor.

Den 25 november var jag kallad till ett extra ultraljud för att se att allt stod rätt till med barnet i magen och ex-sambon var med. Jag var bara trött, tjock och ledsen och ville bara föda mitt barn...två dagar senare började jag få värkar på eftermiddagen och tänkte ÄNTLIGEN! Min dotter, som då var sju år gammal blev lika glad och för att förbereda allt så dammsög hon hela lägenheten och gjorde fint för sitt lilla syskons ankomst. Jag orkade vare sig städa eller något annat och min dotter fick hjälpa mig med väldigt mycket. Ex-sambon kom med bilen och vi åkte upp till sjukhuset. Vi kom in vid sextiden på kvällen och vattnet gick strax därpå och då slutade värkarna! Det brukar vara tvärtom - det är då värkarna brukar komma igång.
Jag gick runt, runt på avdelningen för att få igång dem igen men inget hände samtidigt som jag såg alla andra "lyckliga par" som också väntade på att få sina små barn födda. Exet var faktiskt riktigt solidarisk och gav mig mer stöd än jag förväntat, trots allt, så det var ett bra beslut att ha honom med.
Dropp sattes in för att få igång värkarna och vid midnatt började de komma igång igen. Tre timmar senare födde jag en stor pojke på 4300 gram. Han andades inte när han kom ut för han hade svalt "träck" som satt i luftvägarna men det var snabbt åtgärdat och jag reagerade knappt över det, efter ett långt utdraget förlossningsarbete. När de kom in med honom lade jag honom vid mitt bröst och han tog det med en gång.
Oliver hade kommit in i mitt liv.

Väl hemma så kunde jag bara konstatera en sak:
Jag var lika tjock efter förlossningen som före. Jackan stramade exakt likadant. Jag var fullständigt panikslagen - hur i hela friden skulle jag klara av att gå ner i vikt???
Löftet om att aldrig, aldrig mer operera mig igen kändes mer och mer fel...
Jag började ringa runt på olika sjukhus för att höra hur man bar sig åt för att få en gastric bypass-operation. Jag fick efter många samtal en tid på kirugen på Sahlgrenska och där vägde jag mig för första gången efter den gången i början av graviditeten. Jag vägde 150 kilo - jag hade gått upp 30 kg under graviditeten. Tårarna rann och jag bad om hjälp för både min egen skull och för mina barns skull. Det fanns inte en chans att jag skulle orka ta hand om mina barn rent fysiskt med den vikten. Vad skulle hända om jag var tvungen att springa ikapp ett barn på rymmen, t ex? Mindes ju hur jag fick jaga min dotter när hon var liten och snabb som en ödla.
Jag sattes upp på en väntelista med löftet att bli opererad innan året var slut. Det här var i början av året.
Månaderna som följde, i väntan på denna operation gick i ungefär samma fotspår som graviditeten, jag bråkade med exet, grät och åt och blev tjockare för var dag som gick.

 Tidigt den sommaren blev jag ombedd att vara "brudtärna" till en väninna på hennes bröllop. Fägerna skulle vara rött och vitt. Jag letade över hela stan efter något som passade min stora kropp och hittade till slut en röd kjol med tillhörande blus där även mina armar fick plats. Men njae, det passade inte riktigt in på ett bröllop så efter lite funderingar kom jag på att sy en egen blus att ha som skulle dölja mina tjocka armar - som syddes av min farmors gamla spetsgardiner.
På midsommardagen det året döptes Oliver och något annat än den röda kjolen och toppen hittade jag inte. Vad jag vägde just då vet jag inte men antagligen ca 160 kg.
Det var tungt och blev värre för varje dag, jag bara väntade på att få operera mig och stoppade i mig allt jag kunde äta. Jag orkade inte plocka upp leksaker från golvet eller sätta på mig skor, för då trycktes bröstkorgen in så jag inte kunde andas. Jag kunde inte vända mig i sängen, utan att sätta mig upp först. Jag var tvungen att hålla i handfatet för att få över mina ben, över badkarskanten när jag skulle duscha. Att bära ner tvätten till tvättstugan var ett rent helvete för jag hade ständigt värk i ryggen, knäna och fötterna. Samantha fick hjälpa mig att städa, ta upp sin lillebror från golvet, ta upp leksaker, hjälpa mig på med mina skor, bära hem mat från affären och så vidare. Utan henne hade jag nog bara suttit där och inte fått något gjort alls. Exet flyttade upp till Norrland (besökte oss på sommaren), så jag var helt själv med mina två barn. Det enda som höll mig "levande" var tanken på att jag skulle få operera mig och komma ur det fängelse som min kropp och mitt matmissbruk var. Jag var så deprimerad att jag hade självmordstankar.
På hösten flyttade exet tillbaka till Göteborg och jag minns att han en natt ville ha sex med mig och min valross-stora kropp. Jag gick med på det, om än motvilligt och efteråt grät jag av ren förödmjukelse - att ha sex med denna kropp var fruktansvärt eftersom jag knappt kunde röra mig i liggande ställning. (Ja, det är pinsamt att skriva om det men så var det) Jag kan än idag fundera på hur kraftigt överviktiga lyckas ha sex för jag vet hur besvärligt det är. Jag gjorde inte om det i alla fall!
Framåt hösten började jag tappa tålamodet och började ringa till Sahlgrenska för att höra när jag kunde få göra den här operationen. De hade sagt att jag skulle få göra den i slutet på året.
Varje gång jag ringde fick jag samma svar:- Nej, inte än. Ring igen nästa månad.
I november var jag så tjock och tung och desperat att jag storgrät varje gång jag ringde och de bestämde sig för att kalla in mig på ett andra besök. Jag fick träffa självaste överläkaren för Gastric Bypass-operationerna på Sahlgrenska, en äldre herre. Han lyssnade på mina ord när jag försökte beskriva det otroligt jobbiga som jag gick igenom, hur jag inte kunde röra mig, ta hand om mina barn och hur det skulle gå till nästa sommar när Oliver kunde gå och springa och jag knappt kom upp från sittande ställning. Han hörde mina självmordstankar och samtalet slutade med att han tog mig i hand och sa:
- Jag ska ordna så du blir opererad innan nyår, det har du mitt ord på. Du kommer få ett brev från oss omkring jul.
Julen kom men inget brev.
Nyår kom men inget brev.
Första veckan i januari ringde jag igen och fick svaret:
- Oj, har du inte fått något brev? Då får du det inom några dagar för du är uppsatt på operationslistan.
ÄNTLIGEN!
Brevet kom och det stod:
Operationsdag 1995-02-03
Jag skulle förändra mitt liv för alltid den tredje februari 1995.
Jag var så glad och lättad och samtidigt fullständigt livrädd och panikslagen.
Hur ska detta gå?
Tänk om jag blir så där sjuk igen, så jag kräks ihjäl mig? Då kan jag defintivt inte ta hand om vare sig mig själv eller mina barn.
Tänk om jag dör under narkosen?
Tänk om jag aldrig ....!
Men som läget var kunde jag också konstatera att om jag INTE gjorde det här så skulle jag ändå dö. Antingen p g a någon överviktsrelaterad sjukdom eller ta mitt eget liv, för det liv jag levde i detta nu var inget liv. Jag existerade enbart och det enda som höll mig uppe var mina barn, inget annat - absolut inget annat. (Ja, det gör ont att skriva om det...)
Jag ville inte längre leva som en tjock valross som inte kunde röra mig och som fick kommentarer och blickar på mig varenda gång jag kom utanför dörren.
Minns att jag skrev någon form av dikt där jag önskade att jag kunde gå ut bland folk och ingen lade märke till mig för att jag "smälte in" i folkmassorna. Inte som det var nu när fulla, smutsiga gubbar kommenterade min feta kropp eller sura tanter som glodde, barn som pekade och skrattade osv.
Någon veckan innan operationen gick jag och min väninna in på en godisaffär för att köpa godis till våra barn - ja, inte till oss själva den gången.
Jag stod och plockade ihop godis och en kvinna ställde sig och glodde på mig, pekade och sa högt:
- Ja, det är så där man blir när man äter godis!
Jag kände hur tårarna och förödmjukelsen brände i mig och jag tappade allt inom mig. Tog påsen och kastade den mot henne och "sprang" ut från affären.
Jag skulle ju operera mig bara några dagar efteråt! Men det kunde ju inte hon veta och inte tänkte jag tala om det heller.
Jag ordnade så att exet tog hand om barnen och han lovade att komma upp varje dag med dem så de inte skulle sakna mig för mycket. Jag visste inte riktigt hur länge jag skulle vara borta..eller om jag ens skulle överleva.
Jag blev inlagd dagen innan operation för provtagning och vägning.
Jag vägde 172,4 kilo.

Nyårsafton 31/12 1994

Jag överlevede.
Del fem kommer handla om det första året efter operationen.

Heléne Löfvendahl

Heléne är både bloggare, kostrådgivare och medlem i www.kostdemokrati.se
Här är hennes blogg som handlar om allt från att baka till träning och vikt.
Jag citerar henne rakt av för det hon säger är så typiskt och vanligt i bemötandet man får när man pratar om vikt, hälsa, magsäcksoperationer och LCHF:

På frågan om varför inte skolmaten är bättre eller att ingen lyssnar:
"...kan ibland stånga huvudet i ren frustration. Denna okunskap i att det är bättre att söka läkaren för sina krämpor och få en medicin som tar bort krämpan (på köpet fås det biverkningar som accepteras och i slutänden söks det till läkaren igen för att få ny medicin eller få medicin för biverkningarna). Att lägga om kosten och se samband är inget svensken idag gör. Vi är, vad jag tror, alldeles för lata för att göra den kraftansträngningen. Det är lättare att få medicin och skylla på sin diagnos. Jag har sett alldeles för många som kämpar till sig sjukskrivning och en del som jublar över sjukpension. De som fått träning på recept går från läkaren nedslagna. Det var ju inte vad de ville ha. De ville ha medicin så de blir friska! Kostomläggning gör ingen människa frisk!

GBP ifrågasätter jag stort. Det klagas hit och dit att lchf är livsfarligt, att det inte finns studier på hur kroppen blir efter några år. Jag mår kanon. Kan det bli fel? Lchf är förenad med vetenskap och beprövad erfarenhet (visserligen till diabetespatienter) men ändå ifrågasätts det trots att flera människor vittnar om hur bra de mår, hur de skippat mediciner, hur de blivit fria från värk, allergi, eksem och diagnoser. Varför ifrågasätts det? Varför öppnar inte läkarna ögonen och varför är de så negativa till det naturlig? Ok, undantag finns men de flesta förkastar lchf helt.

När det klagas på att det inte finns studier på lchf, varför ifrågasätter ingen att det inte finns studier på GBP? Varför ifrågasätter ingen att det är fullt naturligt att kapa 110-150 cm tarm och koppla ihop med magsäcken? Tarm som ska ta upp näringsämnen. När blev manipulation av kroppen ok men inte naturlig mat?

Jag delar mycket på min sida vilket jag vet retar gallfeber på många. Bra, jag gör något rätt :-) Jag delar för att jag vill att folk ska tänka till, jag delar för att de ska få upp ögonen och fatta att de kemiska rekommendationer vi får från Livsmedelsverket inte är naturligt. Lchf är inte bara lchf. Det är att äta bra och naturlig mat och detta missar tyvärr många. Att se helheten. När blev det naturligt att äta onaturlig mat med innehållsförteckningar vi inte kan uttala? När blev det mer ok att äta kemikalier före bra naturlig mat?

Trångsyntheten och okunskapen blir jag rädd för. Däremot tänker jag inte ge upp hoppet om en ändring. Det är något mer medvetenhet nu än 2009 när jag började men det kan bli bättre! Och Livsmedelsverket? Att de som sitter i de stolarna får vara kvar är ett under. Och att människan blint tror på deras rekommendationer utan att tänka till själva är skrämmande.

Jag har många i min närhet som gnäller över än det ena, än det andra. När jag ställer varför-frågor blir det helt plötsligt jobbigt. Lite kul ;-) Jag har folk i min närhet som gladeligen skulle göra GBP men inte ändra sitt tänk gällande kos
t eller matvanor. Jag har folk i min närhet som klagar på bullrig mage men tar hellre Microlax och andra otrevligheter före naturliga saker. Jag har folk som klagar på värk i sin kropp och äter det som inflammerar den och går sen till doktorn och tjatar till sig annan medicin och medicin mot sömnen eftersom värken gör att de inte kan sova.

Jag har vänner som menar att Livsmedelsverkets rekommendationer finns där av en anledning. När jag målar upp att människan är fetare idag och när allt trädde in i våra liv (nyckelhålsmärkning, lightprodukter) och att rekommendationerna inte har någon studie då bara "Jaha. Är det så?" Alltför många går genom livet som sömngångare och tror blint på vad andra säger utan att reflektera själv. När de sen får en aha-upplevelse (de som lagt om kosten) sitter de där sura och muttrar över varför ingen sagt något. Hallå? Ville du lyssna när jag berättade för dig? Då vill jag bara säga "Vad var det jag sa?" men så lågt sjunker jag inte.

Jag vill få folk att vakna upp, tänka till, reflektera, se hela bilden och samband och tänka utanför ramarna. Vara egoistiska och tänka på vad som är bäst för dem själva och inte lägga sin hälsa i händerna på sjukvården. Det kan komma till en dag när sjukvården säger att de inte kan hjälpa mer. Att det är patienten själv som inte gjort som de säger och de tar ifrån sig ansvaret. Jag har hört om såna fall. Kvar står den hjälplöse individen som gjort som alla sa men nu blir lämnad ensam och får höra att denne gjort fel. Det är tragiskt och så ska det inte vara!

Ingen annan än du själv kan ta ansvar för din hälsa. Det vill jag förmedla. Tyvärr är alltför många i min närhet helt inne på att sjukvården kan hjälpa och när de då går till doktorn och får höra att du ska undvika det i din kost istället för att få medicin då blir de förbannad på den okunniga läkaren och menar att den inte hjälper. Det är precis det den gör.

Jag har hört på omvägar att jag är jobbig med alla mina delningar. Läs det inte då? Kan jag väcka någon tanke har jag gjort rätt. Kan jag få någon att tänka steget längre är det en bit på väg. Kan jag hjälpa till att förändra så är det bra. De andra som blir irriterande är mest troligen de som verkligen behöver läsa och inte minst ta åt sig. Jag undrar många gånger hur det har kommit sig att det är mer naturligt att äta kemikalier före naturlig mat. När blev det naturliga onaturligt och när blev det onaturliga naturligt? Folk käkar gladeligen margarin eftersom det inte innehåller mättat fett som är LIVSFARLIGT för våra kroppar. Har de sett hur den görs och vad den innehåller? Saker som inte gör något positivt för våra kroppar. När blev det bättre än smör liksom?

Ja, jag kan undra mycket och när jag blir sån här då är det svårt att vara tyst :-)"

/ Heléne Löfvendahl 

Jag kan ju bara säga: Kunde inte sagt det bättre själv. Right on the spot!
Inläggen på FB ligger här: http://www.facebook.com/groups/183339302050/10150968362722051/?notif_t=group_comment_reply

Jag har provat allt!

Hur ofta hör man inte folk säga att de har provat ALLT, för att gå ner i vikt?
Den kommentaren kommer ur var mans mun men de jag tänker på särskilt är alla de som väger över 100 kg och går i tankarna på att magsäcksoperera sig. De ser inga andra alternativ, för de har redan provat allt.
Det hade jag med den dagen då jag ringde Salhgrenska för att fråga hur jag skulle gå till väga för att få göra en magsäcksoperation. Det fanns inga alternativ kvar, kändes det som.
Det kom inga förslag på alternativ heller, för den delen.
Men hur ärliga är vi när vi säger så där?
Vad innebär "allt"?
När jag började läsa om Doktor Atkins metod, 2005, så lärde jag mig något nytt - jag hade inte provat att dra ner på kolhydraterna.
När jag gjorde det, upplevde jag exakt samma känsla som jag gör nu när jag äter enligt LCHF - jag mår bra, är mätt, slipper socker - och hungersuget och går stadigt, sakta ner i vikt. Jag har inte gått UPP ett enda kilo på snart tre år.
Min motivation är nyckeln till att klara det och det är just den där motivationen som många saknar eller som vissa kallar - viljan.
I min stödgrupp på Facebook och på andra ställen har jag läst flera gånger om människor som vill operera sig för att de har redan provat allt, även LCHF, och det fungerade inte. De gick inte ner i vikt, de fick ont i magen, värken blev värre osv.
Min fråga kvarstår: Hur länge provade du? Gjorde du verkligen rätt? Kom du fram till att du skadat ditt inre så mycket genom åren av jojobantning, matmissbruk, hormonstörningar och förgiftning pga tillsatser i den mat du äter/åt att din kropp inte svarar förrän du lugnar ner dig, äter bättre och framför allt känner efter hur du mår?
Jag ville verkligen inte operera mina händer så av ren skräck fick jag tummen ur och började äta konsekvent LCHF. Resan blev inte alls vad jag tänkte mig från början. Jag kunde ju bara ha hållt mitt LCHF:ande för mig själv och vare sig bloggat om det eller försökt starta en egen cochingverksamhet för att hjälpa andra. Men så fungerar inte jag - jag vill och måste få upplysa och hjälpa andra, det sitter i mitt hjärta, själ och karaktär.

Du står där hos läkaren och säger att du vill göra en magsäcksoperation för du har provat "allt"...
Läkaren sätter upp dig på väntelistan och du blir uppmanad att försöka gå ner så mycket du kan fram till operationen för det är så riskfullt att söva en kraftigt överviktig människa.
Du går hem, full av energi och motivation för du vill verkligen göra den här operationen. Du börjar fasta/banta, svälta dig själv för tänk om du inte får operera dig?
VE OCH FASA!
Då dör du hellre, eller hur?
Du vill ju, precis som alla andra, leva ett normalt liv, i en normalviktig kropp...

JAG vill inte sluta med LCHF för jag vill INTE operera mina händer.
DU vill inte prova LCHF för du VILL operera bort din magsäck.
JAG vill inte sluta med LCHF för det finns inga andra alternativ -jag har provat allt annat -även operation!
DU vill inte prova LCHF för enligt dig är LCHF någon nymodighet som kommer ge dig en hjärtattack, förhöjt kolestorolvärde och ta livet av dig.
JAG vill inte sluta med LCHF för jag vill inte leva som sockerberoende.
DU vill inte prova LCHF för du vill fortsätta leva som sockerbereonde. Ja, man kan ju faktiskt äta en stor påse ostbågar, även som magsäcksopererad.
JAG äter LCHF-pizza och är mätt hela dagen.
DU äter en vanlig PIZZA och blir sugen på glass efteråt.

När man tar ett livsavgörande beslut som kommer påverka resten av ens liv, då borde man klara av att bli skärskådad, bemöta kritik och ifrågasättande ut till sin fingerspets. Man ska kunna säga att man provat allt - och då menar jag ALLT  - inte bara det som du tror är allt.

Om du klarar av att svälta dig ner till en operation skulle du kunna äta dig ner till att slippa den.
Din största rädsla vore att läkaren säger: NU måste du gå ner i vikt annars är vi tvugna att skära i dig och DET ska du veta är INTE kul! Du kommer lida resten av ditt liv mer än du någonsin kunnat föreställa dig.
Du tror du har det svårt nu när du är stor och tung men föreställ dig alla sjukdomar, skador och problem du kommer få om du magsäckopererar dig, då kan vi snacka om ett svårt liv!

Tyvärr, finns inga läkare som säger så men det borde göra det och fram tills det händer kommer du få höra det från mig och alla andra som lever ett mindre helvete p g a  vi lade oss på operationsbordet  med önskan om ett normalt liv som  normalviktig och istället fick ett sjukt liv med fortsatt kamp mot vikten.

Jag undrar hur många miljarder pillertillverkarna tjänar enbart på att sälja B12-tabletter? Det måste man äta varje dag i resten av sitt liv som magsäcksopererad. 

Jag undrar hur många miljarder pillertillverkarna tjänar på att sälja  mineral- och vitamintillskott till alla magsäcksopererade som lider av kronisk näringsbrist?

Sparar staten några pengar på alla sjukskrivnignar, om-operationer, sjukhusbesök som magsäcksopererade gör?

För VEM magsäcksopererar vi oss för egentligen? 

När vi som är matmissbrukare och sockerberoende känner att vi aldrig får något stöd och någon hjälp - då amputerar vi magsäcken, när problemet egentligen sitter i skallen. 

Lobotomering nästa? 

Ja, varför inte? Kirurgerna vill ju "skära bort" det som inte fungerar på människan så om de inser att det är i skallen vårt matmissbruk sitter så är ju inte tanken så långt bort?

Räcker det som motivation för att INTE magsäcksoperera dig, kanske? 

Omklädda stolsitsar och lila accessfärger

Orkade inte vänta mer på att Bovärden skulle komma med de två träplattor som han lovade för att jag skulle kunna laga de spruckna stolsbottnarna. Köpte mer häftstift också eftersom den där häftpistolen inte heller har dykt upp, som han lovade.
Nu är det klart! Den lila accessfärgen finns där men i små doser. Kommer mer när plånboken tillåter.

Humöret är inte på topp idag då dagen började med att en kvinna från AF ringde och ville "hjälpa" mig med tips på att få min CV mer attraktiv, än den är nu...ingen har sett den på AF eller frågat efter det på hela det år jag varit utan jobb. Funderar på varför man inte kollar sådant redan i början av sin arbetslöshet? Hon ville också ha ett exempel på ett personligt brev som jag skrivit i samband med ett sökt arbete, så hon kan se om jag anpassat brevet till just det jobb jag sökt...

Jo, men visst måste det ju bero på min dåliga CV och mina taskiga personliga brev - kan ju INTE bero på något annat som t ex utbildningsbakgrund, ålder, kön och så vidare. 

Jag talade även om för henne att det har ingått i mina jobb att hjälpa mina deltagare att skriva CV, personliga brev, läsa jobbannonser och träna på intervjuer när hon tyckte att vi skulle även kolla hur en personlig intervju fungerar. Jag sa som det var: - Jag har varit på EN intervju på hela tiden och det jobbet fick jag ju. Att jobbet aldrig kom i gång beror på att det AF inte skickat några deltagare till projektet som jobbet gick ut på. Orkade inte ens nämna att jag t o m sökt jobb som arbetsförmedlare...

Frågade också om hon var min arbetsförmedlare men nej, det var hon inte. 

Undrar när MIN arbetsförmedlare ska ringa eller be om en träff? Har hittills aldrig träffat den som är min. 

Skickade inte bara min CV, personliga brev och ansökningsbrev till henne, utan även länkarna till den  här bloggen, min fotoportfolio och min engelska blogg. Hon kommer nog inte gilla vad jag skriver om AF men vad kan jag förlora - jag ligger redan på botten. 

Slutspurtsrea och mera Make overs

Har gått och lurat sedan Samantha målade om pojkarnas rum på att ändra lite i resten av lägenheten och med minimal budget får det bli utifrån det  - man får trolla med knäna!
Ligger i mitt sovrum som har färgskalan: Tånggröna väggar och aubergine/vinrött som accessfärger. Ska jag flytta ut det gröna och vinröda till köket och flytta in det blåa från köket till sovrummet...hm...tänker, tänker, tänker...
Mission impossible!
Får börja med att klä om köksstolarna!
Vilken färg ska det vara på dom då?
Grönt?
Vinrött?
Aubergine?
Lila?
Svart?
River runt i mina skåp och lådor efter något tyg eller en färg som jag kan utgå från och ringer Samantha och frågar om hon har lust att åka till Ikea med mig och kolla på tyger. Det vill hon!
Vi är lika tokiga i att inreda, båda två, så det blir rena orgien i att peta, titta, kommentera, drömma och drömma lite till...för allt kostar ju pengar, även på IKEA.
När vi kommer till tygerna så är det ju bara att konstatera att det finns inte ETT tyg som tilltalar oss, utan tio..åh, beslutstångest! Tur att Samantha är påstridig och bestämmer lite! Det blir ett vitt tyg med blad i svarta konturer.

Efter fem timmars vandrande runt (japp, FEM timmar) så kom vi ut därifrån med varsin kasse. Jag köpte tyg, stolstussar som man sätter under stolarnas ben för att skydda golvet och två, vita, runda ljus för 134 kr. Samantha köpte lite glas, värmeljus och något mer som jag har glömt.
Väl hemma började jag klä om två av fyra stolar. De andra två får vänta för botten på sitsarna är spruckna och ska få två träplattor tillsågade av bovärden och en häftpistol. Får hoppas jag får det innan jul...
Dagen efter bestämde jag mig: Det blir lila och svart i köket!
Ut med allt blått!
In med det som var lila...och ja, det var INTE mycket!
En liten duk, svarta linnegardiner med lila blommor på, en liten vas och två värmeljushållare. Måste ju ha lite mer!
Åker till stan!
In på favoritaffären Indiska och hittar reagrejer för halva reapriset: Två ljusmanschetter, en duk, två ljuslyktor och en lila duk för ca 200 kr för allt.
Hem!
Fixa!
Dum duk - ska lämna tillbaka!
Vaknade i lördags och har fortfarande "lila" i skallen och går upp till Reningsborgs marknad. Hittar en tavla med lila blommor på och en liten lila duk. Kostnad: 45 kr.
Nu räcker det!
Bild? Hm, orkar inte.. ha ha! Lovar att ta en när alla fyra stolarna är omklädda.
Innan jag åkte hem från stan så var jag ju bara tvungen att gå in på Joy också: Det är drömklädesaffären, där man inte ens  kan köpa ett linne under 200 kr så jag har aldrig köpt något där, bara drömt om det.
Döm om min förvåning när jag ser att det står 50% på reapriset på en skylt. Det kanske, kanske finns något jag kan köpa?

Det gör det...en klänning i mörkt orange som kostat 499 kr, nedsatt till 199 kr och så var det 50% på det - 99:50!!!!!
JAG KAN KÖPA DEN!
Tar en i XL och går in till provrummet...den PASSAR...
Alltså, den är för stor!
Jag måste lära mig att jag inte är XL längre, särskilt inte över axlarna och överkroppen.
Det är ett pussel att handla kläder när man har Small över axlarna och medium över bysten och XL över rumpan och XXL över låren...
Bytte till en Large, betalade och åkte hem, mycket lycklig över att ha köpt mitt första klädesplagg på Joy!
Denna ska jag ha någon gång när jag ska på fest!
Visst är den fin?

Köttfärsgryta och pizza-tips + bacontips

Vardagen består nog för de flesta om "Vad ska jag laga för mat idag..." För mig med. Jag brukar tänka redan kvällen innan vad jag ska ha för basvaror och utifrån det variera så gott det går. Häromdagen tog jag fram köttfärs och tänkte att det kan jag göra en köttfärssås på med strimlad vitkål. ( I vanlig ordning)
När jag väl står där vid spisen så blir det inte alltid, precis som jag tänkte från början. Det brukar vara bra också!
Tankarna låter ungefär så här:
"Köttfärs, lök, vitlök, vitkål, tomatpuré...hm, jag har ingen Creme Fraich hemma. Vad ska jag ta då? Äh, nä, det får bli utan. Det går ju lika bra...men - jag har ju en burk Markattas ekologiska Cocosmjölk här ju och ca en matsked kvar av jordnötssmöret - det får bli lite asitisk touch idag! Adam älskade ju mina wokar med nudlar förut, det här kan bli minst lika gott!"

Skär lök, river vitlök, färsk ingefära som jag fräser i lika delar smör och cocosolja. Ner med köttfärsen och låter detta steka ihop med röd currypasta, citronsaft, salt, chilipeppar, svartpeppar, salt, spiskummin och gurkmeja. Häller i ca 1 dl varmt vatten i jordnötssmörsburken och skakar för att få smöret mjukare så jag kan hälla det i grytan. Ner med ca 1 dl tomatpuré ihop med jordnötssmöret. Blandar ner den strimlade vitkålen och häller över cocosmjölken som är MYCKET annorlunda mot den vanliga - cocosoljan ligger uppe på cocoskrämen och cocosvattnet ligger underst. Luktar ljuvligt i köket!
Adam tyckte det var supergott!

Och så till dagens matlagningstips!

Japp, det är bacon!
Orkar inte stå och steka i stekpanna så jag lade en bit folie på grillgallret och vek upp kanterna. Lade baconet på och in i ugnen på ca 200 grader i ca fem minuter. Klart!
Ät!
Knyckla ihop foliet och släng!
Inget fett i slasken och inget skvätt över hela spisen!

Tips nummer två!
Bakar ju pizzabotten på det gamla beprövade sättet a la LCHF med riven ost i och jag anar att alla får samma problem när de blandar i den rivna osten i ägg-och gräddssmeten: Osten hamnar liksom på mitten av plåten och står där och försöker putta ut osten så det täcker hela bakplåtspappret.
Gör inte så!
Lägg den rivna osten rätt på bakplåtspappret först och sedan häller du på resten av pizzasmeten - då har du fördelat både smet och ost över hela pappret.
Jag har dessutom i ca 1/5 dl cocosnötsmjöl, 1 msk nötmjöl av någon form och idag hade jag även i 1 tsk fiberhusk. Då känns botten lite "brödigare".
Dagens pizza fick Parmaskinka, paprika, mozarella, champinjoner och färska plommontomater med sig in i ugnen. När pizzan var färdig lade jag strimlad, färsk spenat över.