torsdag 9 augusti 2012

Min feta historia del 4

Jaha, då var man gravid...igen! Jag utesluter mycket omkring det som är utanför själva vikthistorien men här måste jag ändå berätta en del "privat" för det ena påverkade det andra.
Jag ville ha fler barn och min dotter ville ha ett syskon. Min ex-sambo ville inte ha några barn så nu stod jag där i valet och kvalet mellan att återigen bli ensam mamma eller göra abort. Jag visste redan i förväg att ex-sambon inte skulle "ställa upp" så frågan var om jag kunde klara ytterligare ett barn till själv. Inget jag längtade efter men längtan efter ett barn till var starkare. Så beslutet blev att behålla barnet. Jag och Samantha bodde i en ganska stor trea, jag hade jobb och skulle klara det här "bättre" än förra gången...i alla fall rent pratkiskt och ekonomiskt. Det jag glömde var de där känslorna...
Jag var fortfarande väldigt kär i mitt ex och det var nog han med. Vi sågs och umgicks samtidigt som vi inte bodde ihop men jag hade hela tiden förhoppningar om att vi skulle bli sambo igen men det här med att skaffa barn utan att komma överens om det med honom, visste jag att det skulle påverka oss negativt. Jag kunde verkligen inte förstå varför han inte ville ha barn med mig när han sa att han älskade mig. Vi bråkade massor om det här och hans vanligaste kommentar var: - Du får gärna skaffa barn men inte med mig.
Men nu var jag det - i alla fall!
I vecka 13 gick jag till Mödravårdscentralen för min första koll och barnmorskan bad mig ställa mig på vågen. Den stod på 13 kg mer än jag vägde 13 veckor tidigare.

TRETTON KILO PÅ TRETTON VECKOR!!!
Jag kände hur hela mitt inre knöt sig i en svart, hård klump och jag bara svalde, svalde och svalde. Alla de där kilona som jag kämpat att hålla i över tre år var ett minne blott för jag visste att om jag kunde gå upp 13 kilo på tretton veckor så hade jag 27 veckor kvar att gå upp i vikt ännu mer.
Jag gick hem och fortsatte att "svälja" klumpen som satt i mitt bröst.

Dagen därpå skulle jag iväg till jobbet. Gick med min dotter till dagis och när jag gick därifrån exploderade klumpen i mitt bröst bokstavligen. Benen vek sig på mig och paniken vällde ut genom varenda por i min kropp - jag hade tappat kontrollen över min vikt. Jag kunde inte andas, tårarna rann och jag stapplade hem. Tanken på att ta mig till jobbet var omöjlig. Jag ringde jobbet och fick inte fram ett vettigt ord, jag bara grät och hyperventilerade. Hon som svarade hörde ändå att det var jag och sa: - Jag förstår att du inte kommer idag. Ring när du orkar. ..
Jag vet inte när jag slutade gråta men jag kan nog ärligt säga att jag grät nog hela det året...
(Mitt ex brukade säga att jag skulle sluta gråta för annars skulle hans barn bli psykiskt störd)

Dagen efter ringde jag till den öppna pyskologmottagningen och gråtandes bad om hjälp. Jag hade ramlat ner i en akut depression, det kände jag och skulle inte orka ta mig upp själv.
Jag gick dit en gång i veckan resten av tiden och fick stödsamtal men inte hos en psykolog för när man är gravid får man inte gå i terapi - man är för känslig. (Det kan man ju tycka vad man vill om)
Ex-sambon fick veta om mitt tillstånd och sa till min stora förvåning att han tänkte vara delaktig, vilket i sin tur innebar på hans egna villkor, naturligtvis.
Jag var ändå väldigt ensam och deprimerad.
Jag jobbade i Varberg så varje arbetsdag körde jag de sju milen till jobbet med en påse godis som sällskap och på vägen hem stannade jag och köpte snabbmat och mer godis. När jag kom hem köpte jag mer mat och mer godis...jag bara åt och åt och åt. Chokladkola var en av favoriterna men också kakor, wienerbröd, bröd, mat och mera godis.
Jag grät, åt och grät mer. Inga stödsamtal i världen kunde få mig att må bättre och för varje gram jag gick upp, åt jag mer. Jag var beräknad att föda den 12 november och den sista oktober slutade jag att jobba. Nu satt jag hemma och bara väntade på att få föda barn. Till vikten kan vi lägga en stor mage och mycket svullna ben och fötter. Jag gick i tofflor i november för det gick inte att få på sig skor.
Jag lyckades i alla fall hitta en vinterjacka som jag kunde stänga i elefantstorlek...
Jag fick också veta av en gemensam vän till mig och min ex-sambo att han "planerade" att göra slut med mig så fort barnet var fött. Jag konfronterade honom och fick det bekräftat, vilket slutade i ett jättegräl där han hotade med att "stämma mig" om jag inte lät honom vara med på förlossningen. Han hotade mig med många konstiga saker men det här var nog det konstigaste hotet av alla.Då var jag i åttonde månaden.

Jag blev ju inte precis gladare av det. Jag samtalade med min stödperson om situationen och kom fram till att jag redan hade fött ett barn helt ensam så jag borde ändå låta pappan vara med för min egen skull.
Den 12 november kom men inga värkar och jag gick över tiden i två veckor.

Den 25 november var jag kallad till ett extra ultraljud för att se att allt stod rätt till med barnet i magen och ex-sambon var med. Jag var bara trött, tjock och ledsen och ville bara föda mitt barn...två dagar senare började jag få värkar på eftermiddagen och tänkte ÄNTLIGEN! Min dotter, som då var sju år gammal blev lika glad och för att förbereda allt så dammsög hon hela lägenheten och gjorde fint för sitt lilla syskons ankomst. Jag orkade vare sig städa eller något annat och min dotter fick hjälpa mig med väldigt mycket. Ex-sambon kom med bilen och vi åkte upp till sjukhuset. Vi kom in vid sextiden på kvällen och vattnet gick strax därpå och då slutade värkarna! Det brukar vara tvärtom - det är då värkarna brukar komma igång.
Jag gick runt, runt på avdelningen för att få igång dem igen men inget hände samtidigt som jag såg alla andra "lyckliga par" som också väntade på att få sina små barn födda. Exet var faktiskt riktigt solidarisk och gav mig mer stöd än jag förväntat, trots allt, så det var ett bra beslut att ha honom med.
Dropp sattes in för att få igång värkarna och vid midnatt började de komma igång igen. Tre timmar senare födde jag en stor pojke på 4300 gram. Han andades inte när han kom ut för han hade svalt "träck" som satt i luftvägarna men det var snabbt åtgärdat och jag reagerade knappt över det, efter ett långt utdraget förlossningsarbete. När de kom in med honom lade jag honom vid mitt bröst och han tog det med en gång.
Oliver hade kommit in i mitt liv.

Väl hemma så kunde jag bara konstatera en sak:
Jag var lika tjock efter förlossningen som före. Jackan stramade exakt likadant. Jag var fullständigt panikslagen - hur i hela friden skulle jag klara av att gå ner i vikt???
Löftet om att aldrig, aldrig mer operera mig igen kändes mer och mer fel...
Jag började ringa runt på olika sjukhus för att höra hur man bar sig åt för att få en gastric bypass-operation. Jag fick efter många samtal en tid på kirugen på Sahlgrenska och där vägde jag mig för första gången efter den gången i början av graviditeten. Jag vägde 150 kilo - jag hade gått upp 30 kg under graviditeten. Tårarna rann och jag bad om hjälp för både min egen skull och för mina barns skull. Det fanns inte en chans att jag skulle orka ta hand om mina barn rent fysiskt med den vikten. Vad skulle hända om jag var tvungen att springa ikapp ett barn på rymmen, t ex? Mindes ju hur jag fick jaga min dotter när hon var liten och snabb som en ödla.
Jag sattes upp på en väntelista med löftet att bli opererad innan året var slut. Det här var i början av året.
Månaderna som följde, i väntan på denna operation gick i ungefär samma fotspår som graviditeten, jag bråkade med exet, grät och åt och blev tjockare för var dag som gick.

 Tidigt den sommaren blev jag ombedd att vara "brudtärna" till en väninna på hennes bröllop. Fägerna skulle vara rött och vitt. Jag letade över hela stan efter något som passade min stora kropp och hittade till slut en röd kjol med tillhörande blus där även mina armar fick plats. Men njae, det passade inte riktigt in på ett bröllop så efter lite funderingar kom jag på att sy en egen blus att ha som skulle dölja mina tjocka armar - som syddes av min farmors gamla spetsgardiner.
På midsommardagen det året döptes Oliver och något annat än den röda kjolen och toppen hittade jag inte. Vad jag vägde just då vet jag inte men antagligen ca 160 kg.
Det var tungt och blev värre för varje dag, jag bara väntade på att få operera mig och stoppade i mig allt jag kunde äta. Jag orkade inte plocka upp leksaker från golvet eller sätta på mig skor, för då trycktes bröstkorgen in så jag inte kunde andas. Jag kunde inte vända mig i sängen, utan att sätta mig upp först. Jag var tvungen att hålla i handfatet för att få över mina ben, över badkarskanten när jag skulle duscha. Att bära ner tvätten till tvättstugan var ett rent helvete för jag hade ständigt värk i ryggen, knäna och fötterna. Samantha fick hjälpa mig att städa, ta upp sin lillebror från golvet, ta upp leksaker, hjälpa mig på med mina skor, bära hem mat från affären och så vidare. Utan henne hade jag nog bara suttit där och inte fått något gjort alls. Exet flyttade upp till Norrland (besökte oss på sommaren), så jag var helt själv med mina två barn. Det enda som höll mig "levande" var tanken på att jag skulle få operera mig och komma ur det fängelse som min kropp och mitt matmissbruk var. Jag var så deprimerad att jag hade självmordstankar.
På hösten flyttade exet tillbaka till Göteborg och jag minns att han en natt ville ha sex med mig och min valross-stora kropp. Jag gick med på det, om än motvilligt och efteråt grät jag av ren förödmjukelse - att ha sex med denna kropp var fruktansvärt eftersom jag knappt kunde röra mig i liggande ställning. (Ja, det är pinsamt att skriva om det men så var det) Jag kan än idag fundera på hur kraftigt överviktiga lyckas ha sex för jag vet hur besvärligt det är. Jag gjorde inte om det i alla fall!
Framåt hösten började jag tappa tålamodet och började ringa till Sahlgrenska för att höra när jag kunde få göra den här operationen. De hade sagt att jag skulle få göra den i slutet på året.
Varje gång jag ringde fick jag samma svar:- Nej, inte än. Ring igen nästa månad.
I november var jag så tjock och tung och desperat att jag storgrät varje gång jag ringde och de bestämde sig för att kalla in mig på ett andra besök. Jag fick träffa självaste överläkaren för Gastric Bypass-operationerna på Sahlgrenska, en äldre herre. Han lyssnade på mina ord när jag försökte beskriva det otroligt jobbiga som jag gick igenom, hur jag inte kunde röra mig, ta hand om mina barn och hur det skulle gå till nästa sommar när Oliver kunde gå och springa och jag knappt kom upp från sittande ställning. Han hörde mina självmordstankar och samtalet slutade med att han tog mig i hand och sa:
- Jag ska ordna så du blir opererad innan nyår, det har du mitt ord på. Du kommer få ett brev från oss omkring jul.
Julen kom men inget brev.
Nyår kom men inget brev.
Första veckan i januari ringde jag igen och fick svaret:
- Oj, har du inte fått något brev? Då får du det inom några dagar för du är uppsatt på operationslistan.
ÄNTLIGEN!
Brevet kom och det stod:
Operationsdag 1995-02-03
Jag skulle förändra mitt liv för alltid den tredje februari 1995.
Jag var så glad och lättad och samtidigt fullständigt livrädd och panikslagen.
Hur ska detta gå?
Tänk om jag blir så där sjuk igen, så jag kräks ihjäl mig? Då kan jag defintivt inte ta hand om vare sig mig själv eller mina barn.
Tänk om jag dör under narkosen?
Tänk om jag aldrig ....!
Men som läget var kunde jag också konstatera att om jag INTE gjorde det här så skulle jag ändå dö. Antingen p g a någon överviktsrelaterad sjukdom eller ta mitt eget liv, för det liv jag levde i detta nu var inget liv. Jag existerade enbart och det enda som höll mig uppe var mina barn, inget annat - absolut inget annat. (Ja, det gör ont att skriva om det...)
Jag ville inte längre leva som en tjock valross som inte kunde röra mig och som fick kommentarer och blickar på mig varenda gång jag kom utanför dörren.
Minns att jag skrev någon form av dikt där jag önskade att jag kunde gå ut bland folk och ingen lade märke till mig för att jag "smälte in" i folkmassorna. Inte som det var nu när fulla, smutsiga gubbar kommenterade min feta kropp eller sura tanter som glodde, barn som pekade och skrattade osv.
Någon veckan innan operationen gick jag och min väninna in på en godisaffär för att köpa godis till våra barn - ja, inte till oss själva den gången.
Jag stod och plockade ihop godis och en kvinna ställde sig och glodde på mig, pekade och sa högt:
- Ja, det är så där man blir när man äter godis!
Jag kände hur tårarna och förödmjukelsen brände i mig och jag tappade allt inom mig. Tog påsen och kastade den mot henne och "sprang" ut från affären.
Jag skulle ju operera mig bara några dagar efteråt! Men det kunde ju inte hon veta och inte tänkte jag tala om det heller.
Jag ordnade så att exet tog hand om barnen och han lovade att komma upp varje dag med dem så de inte skulle sakna mig för mycket. Jag visste inte riktigt hur länge jag skulle vara borta..eller om jag ens skulle överleva.
Jag blev inlagd dagen innan operation för provtagning och vägning.
Jag vägde 172,4 kilo.
Nyårsafton 31/12 1994


Jag överlevede.
Del fem kommer handla om det första året efter operationen.