Jag betedde mig som ett svältande barn som plötsligt har mat framför sig igen. Jag hade ju svultit i ett år innan och det fanns ingen botten i mig. Det värsta som kunde hända mig var att vara pank och inte ha råd att underhålla mitt matmissbruk. Dom dagarna smugglade jag med mig mat från restaurangen...
Ett år senare flyttade jag tillbaka till Ulricehamn - tillbaka till rötterna. Jag trivdes inte i Borås, fick inga vänner och jag hade hemlängtan efter nio års flyttande omkring i landet. Nu var det dags att "knyta ihop banden" igen.
Hur var det med vikten då?
Ja, jag slutade väga mig när jag passerade 100-strecket igen. Jag fick sådan ren och skär ångest när jag ställde mig på en våg att jag helt enkelt slutade göra det. Jag försökte bearbeta den besvikelse och de sår jag hade med mig efter helvetesåret i Lycksele men det gick väl så där. Det gjorde för ont.
Jag började plugga igen i U-hamn. Fick nya vänner och återupptog vänskapen med en del som jag kände innan. Jag var inte ute mycket och festade, föredrog att sitta hemma, framför teven med ett lass mackor och glo. Jag kommer faktiskt ihåg hur jag brukade göra. Jag bredde 2-4 smörgåsar, tog med dem och åt dem framför teven och efter en stund när dessa var uppätna, gick jag ut i köket och gjorde så igen..och igen...och igen. Till slut tappade jag räkningen på hur många jag hade ätit. Samma sak var det med kakor. Att köpa ett litet paket kakor på åtta stycken var ca 5 minuters nöje men på den tiden fanns inte de där storpacken kakor, som finns idag. Då fick man köpa flera paket istället! Det var som vanligt, enbart panik när det inte fanns pengar, så jag inte kunde missbruka, då fanns det inga gränser för vad man kunde hitta på istället - bakade själv, gjorde egna röror på det socker och annat som man kunde få ihop eller helt enkelt låna pengar för att köpa mer. Hälften av mina pengar gick nog enbart till mitt matmissbruk och vågen pekade sakta uppåt.
En kväll i oktober 1985 gjorde jag något som skulle förändra mitt liv. Jag åkte till Borås och dansade - eller mer ärligt - jag åkte dit och raggade upp en man. Jag ville ha sex istället för mat, för en gångs skull! Jag fick som jag ville och efter en "het" natt åkte jag hem, nöjd och tillfredställd och firade med en kväll med mera mackor och kakor.
Strax innan jul fick jag plötsligt fruktansvärt ont i magen och började kräkas och alla minnen från året i Lycksele kom tillbaka. Jag fick fullständigt panik!
ÄR JAG SJUK IGEN???
SKA JAG ALDRIG KUNNA ÄTA IGEN???
Jag spydde, spydde och spydde och hade jätteont. Jag åkte in till Vårdcentralens akutmottagning med min bror och de skickade mig till Borås Lasarett där de skulle röntga min mage och jag sa till läkaren i U-hamn att jag antagligen fått ett återfall av "det där" jag hade i Lycksele några år tidigare. Att det nog inte var något fel på min mage utan att det satt i skallen istället.
När vi kom till Borås var klockan så mycket att röntgen hade stängt för natten. (Som tur var) Jag blev istället inlagd på psyket med dropp. Jag slutade kräkas och efter några dagar fick jag åka hem...
...och började kräkas igen!
Åkte in igen på psyket, fick dropp och slutade spy...
"Flyttade hem" till min bror och far över julen och spydde dagligen men kunde ändå äta så det var ingen större fara med mig. Insåg att det inte var någon idé att åka till sjukhuset ändå så länge jag kunde hantera det. Jag spydde ju bara någon gång då och då under dagen och fick ont i magen ibland.
Efter julen flyttade jag hem igen och spydde bara på morgonen och min kompis som bodde vägg i vägg med mig sa varje dag: - Du är inte sjuk, du är gravid!
- Va? Nääää, jag är INTE gravid! Hur skulle jag kunna vara det???
Natten i Borås var ju inget jag ville tänka på.
En kväll kände jag något som rörde sig i mitt inre...
Dagen därpå gick jag till Mödravårdscentralen och lämnade ett graviditetstest - det var positivt!
Jag var gravid i vecka 17.
Abort var ju inte att tänka på och jag skrattade rått åt mig själv. Hur jävla dum i skallen får man bli, liksom?
Hur skulle jag kunna ta hand om ett barn?
Jag bodde i ett rum med ett litet pentry och en liten toalett, gick i skolan (med otroligt hög frånvaro) och hade inga som helst planer på att få barn före trettio års ålder.
Men ja, det var ju bara att gilla läget - jag kunde ju inte "ta bort" livet som växte i min kropp.
Jag hoppade av skolan (igen), blev sjukskriven för jag kräktes dagligen och inte bara på morgonen längre, utan i princip hela tiden. Jag fick en kontakt på socialkontoret som skulle hjälpa mig med boendet och försörjningen och en kontakt på öppenvården (psykologmottagningen) för att klara av att hantera mina ambivalenta känslor inför denna graviditet som jag inte riktigt kunde hantera. Det var som om jag försökte kräkas ut mitt barn, ur mig.
De följande månaderna växte magen men resten av mig minskade - jag fick inte i mig särskilt mycket näring och åkte som en jojo ut och in på Borås lasarett, där jag fick dropp för att jag och livet inom mig skulle överleva. Jag blev alltid inlagd på en Kvinnoavdelning där det låg kvinnor med livmodercancer, systor och så vidare -jag såg inga gravida kvinnor på de där avdelningarna och skämdes nästan när de såg min växande mage som jag försökte kräkas bort.
I åttonde månaden var jag så illa däran att jag blev inlagd på intensiven. Mina värden var i botten och fosterljuden var så svaga att de sa till mig. - Får vi inte upp dina värden och får starkare fosterljud inom 24 timmar så kommer vi göra ett akutsnitt på dig för att rädda ditt barn.
Återigen låg jag där, full med slangar, CVK, dropp med blod och mineraler, kateter och elektroder fasttejpade på både mitt hjärta och min livmoder.
Efter ett dygn fick jag veta att krisen var över och jag skulle flyttas till en vanlig avdelning. Jag bad om att få ligga på en avdelning där det fanns mammor som fått barn, jag ville inte se de där sjuka kvinnorna mer. Det var otroligt smart av mig för just där, på den avdelningen hände något med min inställning. Först blev jag otroligt ledsen av att se alla lyckliga mammor och pappor med sina små nyfödda barn. Jag var ju så ensam! Pappan till mitt barn var inte ett dugg intresserad, jag bodde själv och visste inte ens hur jag skulle känna inför att bli mamma. Men efter några dagar insåg jag en sak: Det spelar ingen roll om du är ung, gammal, tjock, smal, ensam eller har en stor familj omkring dig - du kan ändå bli en bra mamma!
JAG SKULLE BLI EN BRA MAMMA!
Så när det bara var en månad kvar av min graviditet ändrade sig allt: Jag slutade kräkas, jag kunde äta, jag var glad och började verkligen längta efter att min lilla unge skulle födas.
Jag födde en dotter (Samantha) den 15 juli 1986. Jag födde henne ensam med personalen på BB i Borås och med lite påhejning av en av pappas väninnor som lovat mig att vara med.
Det gick bra!
Men jag fick inte ligga på BB efteråt för min bror lyckades smitta mig med Röda Hund när jag var i vecka 22 (vilket inte skulle påverka barnet, som tur var), så de visste inte om min dotter smittade eller ej.
Efter en vecka fick jag i alla fall åka hem.
Jag hade redan från början väldigt bestämda åsikter om vad min dotter skulle få äta - hon skulle INTE bli en matmissbrukande tjockis som sin mor!
Efter tre månaders amning gick det inte längre och MVC uppmanade mig att ge henne välling.
Hon skulle ha det bästa!
På 80-talet var vi otroligt rädda för fett och socker, så det var lightprodukternas och fiberprodukternas paradis.
Så även för min dotter...
Hon fick osötade och fiberrika livsmedel att äta...hon var så känslig i magen, fick ofta diarréer och kräktes upp maten lika fort som hon fick i sig den. Barn "ska" ju kräkas men Samantha kräktes upp mat hela första året. Det påverkade inte hennes hälsa, hon växte och var en väldigt glad och energisk unge. Hittade på väldigt mycket bus! :-D
Mitt eget matmissbruk fick jag nu dölja för jag ville inte att Samantha skulle få samma problem. Kakor, godis och sådant gömde jag och åt när hon sov men naturligtvis fick hon också äta sötsaker och allt annat som jag åt men i mindre mängder. Jag gjorde nog som alla andra gjorde förutom att jag gömde mitt eget missbruk.
Jag återupptog skolan och satte siktet mot att bli journalist...
Vågen pekade stadigt uppåt och tankarna kring vikten fanns där ständigt.
Jag kommer aldrig träffa en man om jag är så här fet...
Jag kommer aldrig ....
Men där satt jag, ensam mamma och kom sällan ut. Barn ska sova på nätterna och ha regelbundna tider, så mitt hem blev mitt "mat-fängelse" - jag åt av tristess, jag åt av frustration, jag åt av dåligt samvete, jag åt för att jag alltid åt...
1989 fick jag höra talas om att det fanns en överviktsklinik i Försäkringskassans regi och bestämde mig för att få komma dit.
Eftersom jag inte hade några "viktrelaterade" sjukdomar så var min journal ett blankt papper fick jag veta när jag träffade en läkare på Vårdcentralen. Han skrev i sådant som "ska" stå i en journal för en överviktig person: problem med ryggen, knän och leder. Vågen pekade på ca 140 kg. (Min sk matchvikt)
Remiss skickades till Försäkringskassan och efter en tid fick jag svaret att jag var välkommen till Obesitaskliniken i Tranås, hösten 1989. Socialen hjälpte mig att ordna en tillfällig fosterfamilj för Samantha under de veckor som jag skulle vara i Tranås. Första perioden var på sex veckor och sedan skulle man tillbaka i tvåveckorsperioder, var tredje månad.
Jag hade även lyckats med det omöjliga: Träffa en kille!
Av ren kärlek hade jag gått ner sex kilo under sommaren. Jag satt ju inte och tröståt mackor och kakor på kvällarna när jag hade sällskap...
Jag minns första dagen i Tranås. Jag grät!
Jag var livrädd för vad som skulle hända. Jag kan inte svara på vad det var jag var så rädd för men det var kanske en reaktion på att bryta mitt missbruk som följt mig genom hela mitt liv. Man känner sig naken och sårbar, helt enkelt.
På kliniken fick man äta fettfritt och kalorisnålt. Inte en kaka syntes till och bara en massa tjockisar som lufsade ner till matsalen och drack te med suketter, åt fiberrikt bröd med Lätta och fettsnål ost på...det smakade verkligen bara papper!
Dagarna gick till att träna. Först vattengympa, sedan styrketräning och konditionsträning och helst en långpromenad på kvällen. Mellan passen var det mat -frukost, fika, lunch, middag och...ingen kvällsfika - bara frukt och du fick bara ta max två frukter.
Rökrummet fylldes på kvällarna av hungriga tjockisar som satt och pratade om...mat!
En del smet ner till Tranås centrum och köpte sådant som man inte får äta. Det gjorde inte jag - jag var stenhård på att följa reglerna och vågen pekade neråt, sakta men säkert.
Jag gick ner till 132 kg på sex veckor (tio kilo), mådde jättebra och kände mig mycket motiverad när jag åkte hem. Nu var det upp till mig att klara av det här. Jag anmälde mig till gympapass, simmade och höll min kalorisnåla diet. Jag var duktig! Fram till jul hade jag gått ner ytterligare fem kilo - så 15 kg totalt. Jag fick kommentarer av vänner och bekanta att jag blivit så "smal och fin". Jag vägde fortfarande över 100 kg...
Vid jul gjorde jag ett generalfel: Jag tänkte att jag kunde "unna" mig att äta allt mellan jul och nyår.
Det klarade jag ju galant - att äta, alltså.
Efter nyår kunde jag inte sluta äta allt...men på något vis klarade jag av att gå upp 2-3 kg och gå ner 2-3 kg så jag stod i princip still på vågen. Jag blev inte fetare men inte heller smalare.
När jag kom tillbaka till Tranås för en återträff hade det inte hänt så mycket på vågen. Det ända som hänt var att jag börjat få kramper i magen efter måltiderna.
Detta hände även i Tranås och en kväll började jag kräkas - igen!
En fruktansvärd magsmärta och kräkningarna eskalerade - jag låg dubbelvikt på golvet på toaletten och bara grät, när jag inte kräktes. Ambulansen kom och jag blev förd till Växjö lasarett, där jag blev akutopererad för "tarmvred". Det var urjävligt, måste jag säga. Värre än något annat jag varit med om förut, och med tanke på alla mina resor inom sjukvården så kan ni nog förstå att jag menar vad jag skriver. *ha ha*
Jag fick veta att när man en gång öppnat buken för operation så börjar det växa bindväv i bukhålan, detta orsakade mitt "tarmvred" - bindväven hade helt enkelt växt runt mina tarmar så det blev totalstopp i hela tarmstystemet. På frågan om det här kunde drabba mig igen fick jag svaret att det kunde man aldrig veta: Det kan hända i morgon eller aldrig - finns inget svar på den frågan.
Det enda positiva med tarmvredet var att jag gick ner 5 kg på en vecka! Jag vägde "bara" 110 kg när jag kom hem från Växjö.
Dagen efter skulle jag gå och lägga mig en stund på sängen och vila när jag kände att det var blött på magen, hela bandaget var genomblött. Jag blev jätterädd och tog en taxi ner till akuten. (Jag och min kille hade blivit sambos och flyttat till Borås)
Jag hade fått en bakterieinfektion i operationsärret och en av operationsklamrarna hade lossnat, så det forsade ut varigt sårvatten från ärret. Läkarna var lite förvånade över min infektion för just att få det i ett sår på buken är inte vanligt, med tanke på hur mycket bakterier det redan finns i en mage eller som läkaren uttryckte det: Man kan i princip spotta i en bukhåla utan att det händer något men ett sår på knät måste vara supersterilt.
De nästkommande tre månaderna byttes det bandage tre gånger om dagen, först av distriktssköterskor och sedan tog min sambo över, vilket han fixade finfint.
Det vanliga livet återkom - jojobantning för att hålla vikten i schack och provade "allt" som det så fint heter.
Vår relation var minst sagt stormig och till slut flyttade vi isär vilket i sin tur ledde till att vi båda flyttade till Göteborg, var och en för sig men vi fortsatte att träffas i perioder.
Jag blev göteborgare den 20 februari 1993, två dagar senare blev jag gravid.
Det var året jag tappade kontrollen totalt.
Det får bli del fyra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar