lördag 18 augusti 2012

Min feta historia del 5

Nu var det gjort! NU skulle jag bli smal!
Vaknade på IVA med slangar och ett långt ärr som började mellan brösten i nedre kanten och hela vägen ner under naveln på vänster sida. De hade inte skurit upp samma ärr som jag hade tre på varandra, på höger sida. Nu var jag verkligen snygg! Hur många häftklamrar som höll ihop såret kommer jag inte ihåg men det var många...
Jag ammade fortfarande så det första jag fick göra var att pumpa ut mjölken som kastades, då den var full med narkosmedel och smärtsillande.
Barnen och exet kom och hälsade på men jag sov mest så de stannade inte länge.
Dagen efter fick jag komma upp på en vanlig avdelning och det var dags att börja röra på sig och så småningom även testa att äta. Det gick bara bra, både att komma ur sängen (jag var ju ett proffs på att resa mig ur sängen, nyopererad, även om jag var betydligt tyngre än de föregående gångerna). Exet och barnen kom och hälsade på varje dag. Jag tyckte det var väldigt viktigt att Oliver fick träffa mig varje dag då han var så liten (knappt 1,5 år gammal). När fredagen kom frågade jag om jag fick sova hemma över natten pga min lilla son och det fick jag. Exet kom på kvällen för att hämta mig och hade Oliver med sig. Jag var full av smärtstillande och fortfarande ganska medtagen så vare sig min kropp eller hjärna hängde riktigt med. När vi är på väg ut mot hissen ser jag att Oliver tappar sin napp och jag är för långsam för att stoppa honom från att stoppa nappen i munnen igen. Jag ville ju verkligen inte att han skulle få i sig alla bakterier som finns på ett sjukhusgolv. Jag hojtade flera gånger på exet att han skulle ta Oliver, vilket slutade med att han blev förbannad och gick iväg med snabba steg mot hissen. Jag fick tag i Oliver och nappen och när jag kom ut till hissen väste exet att jag skulle ge fan i att gapa, gick in i hissen och stack!
Där stod jag med min lille son i handen och ett ca 40 centimeter långt opertionsärr på magen, på sjukhuset, en fredagskväll...exet hade min bil dessutom.
Jag gick tillbaka till avdelningen storgråtande och berättade läget men ingen kunde "göra något" för att hjälpa mig.. Jag kunde ju inte ha min son på sjukhuset!?
Till slut lyckades jag få tag två av mina grannar, den ena kom och hämtade mig och sonen och den andra kom upp till lägenheten för att hjälpa mig med Oliver. Jag kunde ju inte lyfta honom t ex. Jag åt fortfarande starka smärtstillande tabletter men ammade honom ändå för att han skulle få känna tryggheten och att mamma fanns där för honom.
På morgonen kom grannen upp och hämtade honom till dagis och jag tog spårvagnen till Sahlgrenska. Stannade över dagen och åkte hem på kvällen och samma sak upprepades med min hjälpsamma granne. På måndagen blev jag utskriven från sjukhuset och åkte hem. På måndagskvällen började jag kräkas och fick inte behålla någonting alls. Jag hade ju "vanan inne" så jag fick inte panik direkt. Så länge jag lyckades, med hjälp, ta hand om mina barn så spelade det ingen större roll...men jag blev uttorkad snabbt. Fick ordnat hemhjälp som kom och hjälpte mig med hämtning och lämning av Oliver och matinköp och matlagning men i slutet på veckan fick jag ringa Socialkontoret och be om en akut fosterfamilj för jag var tvungen att ta mig tillbaka till sjukhuset. Jag var så uttorkad att jag grinade när jag såg folk dricka något på teven...och drömde om vattenmeloner och stora glas med kalla drycker. När barnen var hämtade, tog jag en taxi till sjukhuset med en spypåse i högsta hugg. Jag fick inte behålla något överhuvudtaget och jag kände igen symptomen väl.
Blev inlagd och fick dropp och sakta fick jag tillbaka vätskebalansen. Jag skulle få göra en gastroskopi på måndagen för att kolla att inget fel uppstått med operationen men redan på söndagen slutade jag kräkas och kunde äta för första gången på en vecka. Tror det jag fick soppa först och sedan potatismos...
På måndagen fick jag åka hem istället för att göra den där gastroskopin, tack och lov! Min dotter ringde och sa att familjen "inte var snäll" mot henne så jag tog spårvagnen och hämtade hem mina barn direkt.
Ingen ska vara dum mot mina barn - ingen! Samantha berättade sedan att de hade bara tagit hand om Oliver och inte brytt sig om henne särskilt mycket. Tur att jag återhämtade mig så fort!
Orsaken till att jag hade börjat kräkas berodde antagligen på den stress jag blev utsatt och att den kapade magsäcken svullnat, så när jag fick dropp så gick svullnaden ner och jag kunde börja äta igen.
Ja, äta, ja!
Jag matade Oliver med barnmat och själv levde jag på de rester som han inte åt upp och på pulversoppor.
Kilona rasade av mig i snabb takt och redan i maj hade jag tappat  30 kilo. Livet kom sakta tillbaka och jag kunde börja röra på mig igen. Någon gång på sommaren kunde jag springa ikapp Oliver när han var på väg åt fel håll. Innan dess var det Samantha eller vännerna på gården som fick springa ikapp honom. Han var snabb som en ödla! Exet hade kommit tillbaka och tog sonen varannan fredag eller lördag och en natt mitt i veckan. Jag började gå ut och roa mig!
Jag älskar att dansa och särskilt till reagge, ska och dancehall. Fick höra om en afrikansk klubb som blev mitt stamställe - jag drack inget, bara dansade och dansade. Värjde mig för alla påstridiga inviter från de afrikanska män som fanns på klubben. Jag älskade fortfarande mitt ex så jag hade ingen lust att träffa någon ny. Männen gillade mina former och jag blev ganska bra på att nobba...tills en kväll i augusti...
En man på klubben lyckades charma mig med sitt lugna sätt och mjuka framtoning. Vi pratade hela kvällen, dansade lite och bytte telefonnummer. Dagen efter kom han och hälsade på och praktiskt taget flyttade hem till mig direkt. Han var jättesnäll mot mina barn och hjälpsam på alla sätt och vis, motsatsen till Olivers pappa, tyckte jag. Jag blev kär och tappade mina känslor för Olivers pappa - nu var det definitivt slut mellan oss. Det blev mycket konflikter, svartsjuka och problem som jag inte tänker berätta om...
Farmors gardiner användes flitigt! 
Jag och Mr Jallow gifte oss den 20 februari 1996 och han åkte tillbaka till sitt hemland, Gambia, för att ansöka om uppehållstillstånd och var borta ett år.
2006 - 119 kg och kortklippt
Under året som han var borta fortsatte jag att gå ut och dansa, lärde känna mycket nytt folk och gick stadigt ner i vikt.

Mot hösten 1996 började viktnedgången sakta av och jag slutade på 119 kg innan det blev totalt stopp. Jag tappade mitt fina, långa tjocka hår och klippte av det till slut för det var så tunt och glest.
Jag kom på en efterkontroll och minns att läkaren frågade om jag behövde ett nytt recept på B12...
- Vad för något?
- B12
- Vad är det?
- Har du inte fått information om att du ska äta det i resten av ditt liv? Du tar inte upp B12 efter operationen så man måste äta det i tablettform.
- Nä, det har ingen sagt något om...
Läkaren skrev ut mitt första recept på B12-vitaminer och sedan dess har jag ätit det dagligen. (Förutom perioder då jag glömt köpa det...)
Jag upplevde inga direkta problem med min magsäcksoperation de första åren mer än att om jag åt för fort eller för mycket så fick jag fruktansvärt ont och det slutade inte förrän jag kräktes upp allt. Det är inte "kul" att kräkas upp osmält mat utan någon vätska. Man kan inte dricka och äta samtidigt så jag fick dricka innan eller långt efteråt. Jag vande mig vid att dricka vatten på nätterna och äta på dagarna. Varje gång jag spydde sprängde jag blodkärl runt ögonen och i ögonen så ibland såg jag ut som om jag varit i slagsmål...
Jag lärde mig dock vad jag skulle undvika att äta: För "hård" mat som t ex pasta, råkost, stora köttbitar och ris, särskilt inte ihop. Vissa saker satte fart på magen i räjserfart, framför allt Pannkakor, vegetariska biffar, linser, Falaffel och säkert massor som jag inte ens tänkte på. Jag åt "allt" och fick lida ibland. Så länge jag hade en toalett på något så nära håll så kunde jag ju fixa det. De var väl de gånger jag inte hade tillgång till en toalett som jag led av det.
Portionerna var löjligt små och den vanligaste kommentaren jag fick när jag åt ihop med andra var:
 - Ska du inte äta mer än det där lilla?
- Nej, jag kan inte äta mer. Jag är magsäcksopererad...
- Oh, aha, va? Så då kan man inte äta mer?
En del frågade och andra försökte låstas som det regnade. Jag tänkte aldrig så mycket på det mer än jag sällan ens pratade om det själv. De närmaste visste om det och andra såg nog bara min tjocka kropp och undrade varför jag var så tjock som var opererad..kanske?
Nej, jag kunde inte äta mer än den där lilla barnportionen men det kändes också bra för jag visste att jag faktiskt inte kunde överäta, då skulle jag vara tvungen att kräkas upp allt ändå. Jag lärde mig att svälta helt enkelt för om jag svalt i 24 timmar så kunde jag äta mer vid nästa tillfälle. Jag kunde nästan äta en halv pizza om jag inte åt på minst tio timmar innan (kunde jag efter ca ett år)...jodå, nog lär man sig att inte äta som innan!
Mat var inte lika viktigt längre för jag kunde fysiskt inte äta 4-10 mackor varje kväll och kakor på det men visst kunde jag äta godis, särskilt chocklad för det smälter ju bort i magen och visst kunde jag äta kakor, fyra i taget under flera timmar osv...inte slutade jag att missbruka mat - bara i mindre mängd och mer lättsmälta saker under längre tid. Hungerkänslorna var borta men inte suget efter socker och det tillfredställde jag ändå, så jag "saknade" ju egentligen inget.
Det går t ex att äta en hel Prinsesstårta själv, även som magsäcksoperad men det tar två dagar istället för två timmar...min försäkring om att inte äta ihjäl mig satt ju i min mage eller rättare sagt, avsaknad av magsäck.
Min make kom tillbaka till Sverige i januari 1997 och vi började livet som make och hustru. Han ville ha barn direkt och jag ville vänta för att se om vårt äktenskap fungerade - vi hade ju inte riktigt lärt känna varandra innan vi gifte oss. På sommaren bestämde jag mig för att det var okej att skaffa barn och vi behövde flytta till en större lägenhet för vår växande familj.
Det var inte bara familjen som växte, jag började gå upp i vikt också och min man påpekade försiktigt då och då att jag kanske inte skulle äta så mycket kakor...men jag blev bara sur så han undvek ämnet. Han tyckte ju om min stora kropp ändå men tyckte väl att jag gnällde lite för mycket över vikten samtidigt som jag knaprade i mig kakor...
Vi flyttade till en större lägenhet i en förort, norr om Göteborg, Angered, samtidigt som jag var gravid i sjätte veckan. Livet var bra, jag hade jobb, var gift, hade en fin lägenhet och ett tredje barn på väg som var önskat av både mig och barnets far. Något jag aldrig fått uppleva innan. Men ja, under ytan var det långt ifrån perfekt. Där fanns andra problem som var mycket svårare att ta itu med än stora gräl (som med mitt ex) men som jag inte kan skriva om här då det innefattar saker som inte ens mina barn vet om.
Midsommarafton - en vecka innan förlossning
Hur går det då att vara magsäcksopererad och gravid?
Jodå, det funkar..man spyr luft på morgonen istället för magsaft, eftersom det inte finns någon magvätska i den lilla bit magsäck man har kvar och i slutet av graviditeten började jag få magsmärtor och kräktes så mycket att jag fick åka in på sjukhuset igen, bindväven kring tarmarna satte tillfälligt stopp och det planerades tom för operation på min gravida mage i åttonde månaden. Som tur var skulle jag röntgas först för att se vart stoppet satt och kontrastvätskan lyckades få bort stoppet i tarmen, tror jag för smärtorna och kräkningarna gav med sig och jag behövde bara åka in några gånger för kräkningar och magsmärtor. Jag blev sjukskriven de sista veckorna och den 28 juni 1998 födde jag en stor son på 4.7 kg som jag gav namnet Adam.  Han såg ut som en liten, brun Buddha!
Sex månader senare skilde vi oss, det gick inte längre att ignorera de problem som fanns under ytan och nu stod jag där igen, ensamstående mamma men nu med tre barn.
Jag gick in i en fas av otrolig ilska, besvikelse och depression som varade i över tre år och under dessa tre år lyckades jag gå upp nästan allt jag gått ner efter operationen. Jag vägde omkring 145 kilo - med pendlingsvikt på + - 5/10 kg. Jag orkade inte bry mig, drömmen om en familj var raserad. Vem skulle vilja ha mig ändå?
Ensam mamma med tre barn i tre olika färger, boende i förorten med ett berg av skulder pga att jag ensam försörjde oss under flera år...
Det var totalt kaos i mig.
Det var totalt kaos omkring mig med...
Mitt fokus låg på att hålla mig och mina barn ovanför vattenytan och hantera varje kris vi gick igenom. Det var ingen sockersöt uppväxt mina barn fick och bara det skulle kunna bli en "bok" för sig men av både hänsyn till dem och all andra iblandade så väljer jag att inte berätta.
Jag var verkligen ensamstående: Papporna fanns där men aldrig på någon annans villkor än sina egna, dessutom flyttade Olivers pappa till Norge och Oliver gick in en egen kris.Något stöd kände jag aldrig att jag fick. Jag var väldigt ensam, helt enkelt.
Utan vissa vänner och min dotter, hade jag nog inte fixat det alls - ni vet vilka ni är  

Det gick i alla fall så långt att jag brakade ihop när Adam bara var tre år gammal. Jag kunde inte en prata en första veckan! Att handla mat var en utmaning med panikkänslor under skinnet men ja, jag gjorde det jag var tvungen att göra ändå och de timmar på dagen jag fick vara ensam hjälpte mig. Jag kom tillbaka till jobbet ett halvår senare.
Jag orkade inte bry mig om mig själv eller min vikt, den var där, operationen var i princip onödig fast jag kan ju inte säkert säga att jag hade levt om jag inte gjort den alls. Besvikelsen över att aldrig få uppleva att vara normalviktig fanns där som en vass kniv i hela min existens, även när allt annat tog min uppmärksamhet. Påminde man sig inte själv om hur man såg ut så var det ju alltid någon annan som gjorde det.
Jag insåg ju någonstans att OM jag verkligen ville gå ner i vikt så var jag helt enkelt tvungen att börja banta igen!
Jag skulle börja varenda måndag...varenda gång det blev sommar, varenda nyårsafton, varenda semester osv...
Jag försökte med viktväktarmat, lightprodukter, fullkorn, äta bara nudlar och popcorn, gå långa promenader, simma tre gånger i veckan, leva på Nutrilett och Modifast och det slutade bara med blodsockerfall, dåligt humör, förstoppning, magkatarr och depressioner och framför allt otrolig hunger och sug, plus några kilon ner och några kilon upp...
Det var lättare att inte äta alls än att äta någonting och äta måste man göra annars dör man och dö ville jag ju inte för jag hade tre barn att ta hand om. De som fick mig att kliva upp ur sängen varje dag även när jag bara ville krypa under täcket och inte komma fram alls.

Nästa del blir den sista.. kanske!
Den kommer handla om tiden från 2005, då jag upptäckte Doctor Atkins diet och när livet som magsäcksopererad verkligen visade sina baksidor och åren fram till nu.