torsdag 23 augusti 2012

Min feta historia del 6

Vad gör man när man provat "allt"? För att slippa gå omkring och känna sig som en Valross? Finns det inget som faktiskt fungerar? Det dåliga samvetet och självkänslan väcker enbart desperationen men inte motivationen! Herre Gud, så många olika metoder jag försökt mig på för att hitta den där så kallade motivationen!
BARA DU VILL SÅ KAN DU GÖRA DET!
Men vad då, vill? Jag VILL ju hela tiden!
Varför klarar jag det inte, då?
Jag kände mig totalt misslyckad. Jag kunde ju fan inte klara av något alls!
Jag kunde inte hålla ihop en relation!
Jag kunde inte ens skaffa barn med EN man utan med tre...
Jag kunde inte ge mina barn en HEL familj.
Jag kunde inte ens låta bli att vara fet...

Jag läste i någon tidning om någon som hette Dr Atkins Diet som ansåg att man inte skulle stirra sig blind på kalorier utan utesluta kolhydraterna ur maten. Sicken knäpps! Man måste ju ha kolhydrater i kroppen...eller? Läste några artiklar igen om "succedieten" i USA som gjorde alla Hollywoodstjärnor så smala och snygga.
Hm, det kanske ÄR något att kolla in ändå? Kollade om hans bok fanns att köpa i Sverige och jodå, men på engelska. Jag beställde den och ställde den i bokhyllan...där stod den till sommaren 2004 innan jag började läsa den.
Då hade jag lyckats skaffa mig en svår magkatarr av alla nudel-dieter som jag försökt mig på och som inte gav något annat än just det...magkatarr.
Det var i den boken jag för första gången läste om insulinresistens, blodsockerkurvor, ketos, fett, kolhydrater osv. Enligt Atkins så ska man genomgå fyra faser: Inductionfase. Vilken är den hårda avgiftningen på kolhydrater och där kunde man stanna från två veckor till flera månader, beroende på hur mycket övervikt man hade. I slutänden skulle man vara i fas fyra som innebar att man kunde äta lite kolhydrater så som fullkorn och frukt.
Påläst så bestämde jag mig för att testa denna konstiga diet med massor av fett och så lite kolhydrater som möjligt...jag började samma vecka som jag började jobba efter semestern 2004. Hade ingen aning om vad jag vägde eftersom jag inte ens ägde en våg. Det var ingen idé att ha en våg när man väger över 130 kg för de flesta vågar går sällan över 120 kg.
Min kollega tyckte jag var fullständigt galen när jag satte i mig Coleslaw (vitkålssallad med majonäs) och Tonfisk i olja, knaprade jordnötter och stekte ägg till frukost.
Hon med sin breda rumpa bantade ständigt på Nutrilett...
Redan efter någon dag kände jag något som jag faktiskt aldrig känt förut när jag bantat:
JAG VAR INTE HUNGRIG!
JAG VAR INTE TRÖTT OCH DEPPIG!
MAGEN BARA LUGNADE NER SIG!
Ja, det var la bra?
Men gick jag ner i vikt?
Ingen som helst aning eftersom jag inte hade någon våg..men jo, jag gick ner i vikt! Det KÄNDE jag!
Det där suget efter sötsaker försvann inte men jag kunde plötsligt hantera det!
Jag åt inte ens min egen födelesedagstårta två veckor efter att jag började Atkins Diet. Det hade ju ALDRIG hänt förut.
Någon gång mot hösten började även folk kommentera att jag gått ner i vikt.
- Åh, vad snygg du är. Har du gått ner i vikt?
VARFÖR kopplar alla ihop snygghet med vikten? Jag fattar det fortfarande inte...
Men okej, jag började faktiskt känna mig snygg också för det kändes som fettet "rann av" mig. Kläderna slutade strama över armarna, magen och framför allt midjan. Jag köpte nya kläder som visade mer av min figur än de tält man brukar köpa för att dölja alla valkar och fett man har.
Vid jul köpte jag mig själv en julklapp: En våg!
Jag köpte denna förhatliga apparat och såg till att den gick upp till 130 kg för, jag hade faktiskt ingen aning om vad jag vägde.
Min referens var 138 kg för det hade jag vägt vid ett tillfälle när jag var på läkarbesök då jag var sjukskriven för utbrändhet, så allt som var under 138 var bra.
Samtidigt som jag köpte den där vågen så bestämde jag mig för att göra samma fatala misstag som jag gjort förut: Jag skulle "unna" mig att äta julmaten, godiset, kakorna men BARA mellan jul och nyår. Den 1/1 skulle jag fortsätta äta enligt Atkins Diet, fas 1-2.
Jag ställde mig på vågen och den visade 126 kg (tror jag det var) - jag hade tappat 12 kilo på fyra månader. Det tyckte jag var BRA! Det var ju inte den dramatiska viktnedgången jag upplevde när jag magsäcksopererade mig men jag hade faktiskt gått ner MER än jag någonsin lyckats med på egen hand.
Nu var det ju bara att fortsätta....
Ha ha ha, ja, det gick ju JÄTTEBRA...sockersuget, hungern och helvetet var tillbaka.
Den enda "trösten" var att jag faktiskt inte gick upp de där 12 kilona på direkten som alltid brukar vara fallet och helst några kilon till.
Men ja...nu var jag ju där IGEN! Dåligt samvete,viljan fanns men den där himlans motivationen var som bortblåst fast jag visste att Atkins-dieten funkade och att jag faktiskt tyckte det var lättare än något annat jag provat + att man inte gick upp 20 kg på en vecka för att man ballade ur.
Men ja, det började stå i tidningarna om att man kunde bil "dum i huvudet" av lite kolhydrater och att man kunde få hjärtproblem om man åt för mycket fett o s v!
Så nä, jag vågade inte fortsätta med Atkins-dieten, den var ju faktiskt farlig...
Samtidigt blev jag arbetslös (årsskiftet 2004-05). Skolan jag och mina kollegor jobbade på blev nerlagd. Jag åkte upp till min syster i Sundsvall och DÄR skulle jag minsann komma igång med min Atkins-diet igen..det var där jag hittade sukettströ! Slarvade massor och kunde inte riktigt hitta formen igen, ändå, fast jag inte ens var hemma.
På våren 2005 fick jag en korttidsanställning på en annan skola och i samband. Min konstanta lunch var turkisk yoghurt med hallon...OCH SUKETTSTRÖ! Jag var ju magsäcksopererad så jag blev snabbt mätt på min "lätta", feta lunch.

Jag levde på Suketter, både i kaffet, teet och framför allt i mejerivaror. Annars åt jag vanligt socker men inte i kaffe, te och filmjölk tex. Det var mycket godare med Sukettströ som jag började med det där året jag var i Tranås på Obesistaskliniken. Det var där jag upptäckte att nyponte med tio Suketter var sjukt gott.
Japp, sjukt var det...hade inga som helst problem att stoppa ner 15 suketter i en kopp med te.
Naturligtvis köptes det grön Mellanmjölk och Ädels matlagningsgrädde för att barnen inte skulle bli feta och istället för vanlig saft och dricka, drack vi litervis med Fun Light.
Barnen skulle ju inte äta socker...och när jag körde mina Atkinsperioder så drack jag nog upp en flaska Fun Ligth om dagen. Samantha hatade Fun Light och klagade stort varje gång det inte fanns något annat att dricka...hon drack vatten istället...
Men när jag åt enligt Atkins köpte jag mer feta produkter och älskade att laga middagar till mig själv med feta gratänger på broccoli, ädelost och creme fraiche som jag åt ihop med grillat kött (i ugnen). Barnen fick fortsätta äta sådant med mindre fetthalt i och sockerhalt. Mycket pasta, ris och potatis. Jag har alltid varit bra på att laga mat och kunde trolla fram goda middagar på billiga råvaror, baserat på ris, pasta och potatis. Det viktiga var att ungarna fick i sig vitminer, mineraler och fyllde magen så de inte gick hungriga.
Det visste ju ALLA att socker inte är bra!
Jag scannade av alla affärer efter saker som låg UNDER 20kh/100 gram och letade verkligen efter livsmedel som jag var sugen på men fick ställa tillbaka för det fanns verkligen inte ett enda bakverk, någon pasta, ris, frukt som låg under 20 kh/100g. Hittade däremot mejeriprodukter som låg under 15% kolhydrater och ignorerade sockret som fanns där för det var ju så liiiite! Tyckte jag något var för surt så var det ju bara att hälla på Sukettströ hemma.
Tröstade mig med mitt eget lilla godis, yoghurt med bär och sukettströ, fun light-dricka och mörk choklad...men ja, mina atkinsperioder blev alltid avbrutna av något.
Julen, påsken, sommaren, helgen, fredagen, festen, krisen, pengarna...ja, det finns massor av orsaker till att inte hålla sig till en "diet", samtidigt som jag läste om någon läkare som heter Annika som börjat ge sina diabetespatienter råd om att utesluta kolhydraterna och öka fettet i maten och som fick märkvärdigt mycket bättre blodsockerkurvor och tom kunde bli friska!
HÄRLIGT! Jag tipsade en man jag mailade med över nätet, som var kraftigt överviktig med Diabetes2 att utesluta kolhydraterna och vad han kunde äta. Han blev friskförklarad bara ett halvår efter, tyvärr tror jag inte han höll sina nya matvanor för jag har sett honom svisha förbi på någon sida nyligen där han är lika stor som förut...
Läste samtidigt att barn behöver fett för att växa och slutade med Mellanmjölken och började köpa Standardmjölk och flytande margarin med rapsolja och smör - det var bättre än härdade fetter för barnens skull...
Jag är faktiskt inte dum i huvudet:  Hälsa, kost och medicin har alltid intresserat mig så påläst har jag nog varit hela tiden. Men intelligens och missbruk funkar är ingen intelligent och logisk kombination.

Någon gång 2004-2005, började jag också få någon konstig "kramp" som började någonstans på mitten av ryggraden och sedan strålade upp mot munhålan. Det var otroligt otäckt och jag tog värktabletter varje gång den kom för då släppte det...det blev många Ipren...tills jag inte hade några värktabletter att tillgå och bara drack vatten av ren desperation och det släppte lika snabbt som innan. Det var alltså inte själva värktabletterna som fungerade utan helt enket vattnet. Testade att dricka annat också men det funkade inte alls. Men vad var denna kramp för något då?
- Tumörer i ryggraden?
- Fel på mina tänder?
Till slut var jag bara tvungen att ta tag i detta. Först gick jag till tandläkaren för det gjorde väldigt ont på vänster sida i munhålan och där hade jag en trasig tand. Till min förvåning var det ingen strörre fara med min tand, en lagning hade släppt men jag hade inte ens en inflammation i tanden.
Okej, det var inget tandproblem..
Går till min husläkare och försöker förklara mina symptom. Han säger att det antagligen är magkatarr men eftersom jag är magsäcksopererad så känns det annorlunda för mig än för någon med magsäck. Jag börjar äta Omeprazol (magkatarrsmedicin), samtidigt som min läkare skickar en remiss för röntgen av min mage. Han vill se att allt är bra med min matstrupe, magmun och magsäck (den jag inte har) för det KAN ju vara ett bråck någonstans också...
Jag börjar jobba igen i november 2005 på skolan jag fick tillfällig anställning på under våren. Under hösten hade jag renoverat hemma, gått långa promenader i skogen med kameran medan Adam började första klass. Så jag var i ganska god form, van att röra på mig dagligen och var inte JÄTTEFET pga mina perioder utan kolhydrater och "socker".

Jag minns att jag började känna något som kändes som ett "extra hjärta" i halsgropen på morgonen och jag hade svårt att andas. Det var plötsligt väldigt tungt att röra på sig och jag fick gå mycket långsammare än jag brukade. Det var riktigt otäckt och jag ringde min läkare för att träffa honom...men jag hann inte så långt.
I februari 2006 var jag hemma med min son för han var förkyld. Jag vaknade på onsdagsmorgonen och vibrerade som en Duracellkanin! Svimfärdig och helt snurrig i skallen ringde jag först Sjukvårdsupplysningen där jag fick en massa svammel om att nä, det kan inte vara klimakteriet och nä, inte en hjärtattak heller..det är nog bara stress. Försök och vila och har det inte släppt tills dagen efter så ring din läkare.
Vaknar på torsdagsmorgonen och det är exakt lika illa. Ringer min husläkare som inte är på plats och har ungefär samma samtal med en sköterska på mottagningen som jag hade haft dagen innan med Sjukvårdsupplysningen. Hon lovar att be min läkare ringa mig.
På fredagen ringer jag igen och får en akut-tid och åker direkt till min läkare.
Där får jag göra ett EKG direkt och min läkare säger samtidigt som han skriver en remiss till Sahlgrenska:
- Du har förmaksflimmer och det kan inte jag göra något åt, så här får du en remiss till Sahlgrenska..
- Va? Förmaksflimmer? Vad är det? När ska jag till Sahlgrenska då?
Han förklarade vad ett förmaksflimmer är för något - att signalerna mellan hjärtat och hjärnan är ur balans och mitt hjärta slår för fort. Det är inget "dödligt" och ca 5% av alla över 70 år kan få detta..okej, men jag är bara över 40 år ju!
Mysko!
- Vilken spårvagn går från Järntorget till Sahlgrenska?
- DU TAR TAXI, säger min läkare..och ringer en taxi åt mig.
Jag går vibrerande ut till taxin och blir körd upp till Akutmottagningen på Sahlgrenska.
Då jag vet att det brukar ta timmar att sitta på Akuten så går jag först och köper en dricka, en  macka, lite choklad och en tidning för att vara beredd på en lång väntan.
Går in på Akuten, lämnar fram min remiss och är på väg till en stol att sätta mig på...då hör jag mitt namn och tre sekunder senare ligger jag på en bår  med fem personer omkring mig som sätter på mig elektroder på bröstkorgen, luftslang i näsan, droppnål i armen och en puslmätare på fingret och jag bara tittar storögt på dem och frågar vad de håller på med!!!!
- Du har Arytmi och vi måste vara säkra på att du inte dör... (jag minns inte vad de sa).
Jag blir inkörd på ett rum med en stor monitor framför mig och löfte om att läkaren kommer om max en kvart. Ha ha, eller hur! Läkare brukar man få vänta på i mer än en kvart.
Jag försöker tyda de där kurvorna och sifforna på monitorn som pendlar mellan 130 - 146 och förstår att det antagligen är pulsen/hjärtslagen.
Läkaren kommer in efter en kvart!
Förklarar för mig lite bättre vad Förmaksflimmer är för något och jag får massor med frågor om det finns några hjärtsjukdomar i släkten, om jag dricker massor med alkohol och sådant och bara skakar på huvudet då han inte kan komma på någon orsak till att jag, som bara är strax över 40 år gammal ligger där framför honom med Förmaksflimmer.
Jag får betablockerare som ska sänka pulsen och de hoppas på att flimret ska ge med sig av sig självt för det är inte "normalt" att jag ska ha det.
Jag fick ligga där i några timmar och nej, flimret slutade inte. Jag fick lära mig något nytt när jag låg där på rummet också:
På akuten har man olika färgkoder för hur allvarligt tillståndet för en patient är;
Rött - mycket stor fara för patientens liv - livsuppehållande åtgärder direkt
Orange - allvarligt med en viss fara för patientens liv om inga åtgärder tas
Gult - ingen överhängade fara för patientens liv
Jag var kod Orange. Jag KUNDE dö om jag jag inte hade kommit in, insåg jag. Jag lärde mig också så att om jag kommit in inom 48 timmar från det flimret började så hade flimret kunnat åtgärdas direkt med elkonvertering (elektrisk stöt i hjärtat) men om man går över den gränsen så måste man äta blodförtunnande medicin (varan) för att inte få en Stroke. För blodet "vispas" upp och kan orsaka proppar i hjärnan. Jag hade alltså kunnat dö om jag inte fattat att jag skulle åka in. Var den där "pulserande känslan" och tröttheten jag fick redan innan jul början på mitt Förmaksflimmer?
Nu fick känslan "dödsångest" en helt ny innerbörd för mig.
Jag var LIVRÄDD för att dö! Jag gick nästan på tå på den där avdelningen med mitt vibrerande hjärta och jag kunde inte ens tala om det för mina barn. Oliver bodde i Norge hos sin pappa, Samantha var asförbannad på mig och pratade inte med mig och Adam var för liten för att förstå...efter en natt på Kardiologen fick jag åka hem med en påse piller (betablockerare och Varan) och en lapp att infinna mig på Östra sjukhuset för ställa in rätt varandos i blodet för att kunna göra en elkonvertering och få hjärtat i rätt rytm igen. Detta fick jag göra varje torsdag i tre månader för så lång tid tog det innan jag hade rätt Varandos i blodet. Gick omkring med en Varanbricka runt halsen för när blodet är så tunt så kan man förblöda om man skadar sig.
Jag jobbade och det var nog precis bara det jag orkade. Ibland slog den förödande tröttheten till precis när jag klev ut från jobbet eller när jag klev av spårvagnen och skulle handla lite mat till mig och barnen. Man blev så trött att man knappt orkade gå - har aldrig känt en sådan trötthet i hela mitt liv förut. På torsdagen innan påskafton fick jag äntligen göra min Elkonvertering.
Man blir sövd i max fem minuter och går allt bra så får man åka hem någon timme efteråt. Det gick jättebra och vakande utan någon känsla av att något var konstigt i min kropp - äntligen var allt bra igen!
Men ja, jag var samtidigt LIVRÄDD för att få flimmer igen, naturligtvis.
Jag slutade "nästan" att röka och drack svagt snabbkaffe med mer mjölk i än kaffe för att inte öka pulsen på något vis. Jag fick fortsätta att äta mina Betablockerare för att inte trigga upp pulsen så att jag skulle få flimmer igen.
På våren fick jag även komma på röntgen för min mage då kramperna fortfarande inte hade försvunnit. Jag hade bara blivit försenad pga mitt flimmer.
Det fanns inget att anmärka på rönten och jag fick själv se hur kontrastvätskan gick från matstrupe genom min slang till magsäck och ner i tunntarmen. Det gick på en halvtimme.
Jag utreddes även för mitt flimmer på Kardiologen och de kunde inte hitta något fel någonstans...jag var så himlans frisk och ändå var jag sjuk!
Min läkare hade en teori om att jag fått förmaksflimmer pga min magsäcksoperation eftersom det går nervtrådar från magsäcken upp mot hjärtat så kramperna i magen kanske var det som utlöste det och fortsatte mata mig med Omeprazol och en massa andra piller som skulle hjälpa min kropp att spjälka maten som gick osmält ut i tunntarmen. Han försökte förklara att mina inre organ gick på övertid, dygnet runt för att smälta all föda som jag åt. Nu hade jag levt med min magsäcksoperation i över  tio år och frågan var/är - hur länge orkar mina organ med denna belastning?
Jag kunde samtidigt inte förstå att mitt hjärta inte flimrade för det PULSERADE i hela min kropp! Det kändes som jag hade flera hjärtan i kroppen, ett i skallen, ett i halsen, ett i magen och så mitt "riktiga" hjärta som jag kände hela tiden så jag kunde inte ligga på vänster sida när jag skulle sova eller ens sitta mot något som tryckte mot vänster sida. Det försvann inte ens efter elkonverteringen...
Och ja, jag fick flera förmaksflimmer de nästkommande åren och nej, det fanns inget som talade om varför det pulserade i min kropp hela tiden! Pulsen var bra, tom för låg så jag fick sluta med Betablockerarna för det kändes som jag hade bromsolja i blodet. Att gå upp för en liten trappa eller en liten backe var sååå jobbigt! Jag hade en burk Betablockerare med mig jämt i fall att jag skulle få flimmer igen...
Det enda som var "positivt" var att ingen sa att mitt flimmer berodde på att jag var tjock. Annars brukar ju ALLT bero på att man är tjock...Den längsta perioden jag kunde hålla mig till Atkins-dieten var året när min syster Helena skulle gifta sig i juli 2006. Jag fick uppdraget att vara hennes bröllpsfotograf och jag fick genast hjärtat i halsgropen - jag skulle stå längst fram i kyrkan och ALLA skulle inte bara titta på bröllopsparet utan även på mig och tänka:
- Åh, Maria, hon är lika fet som alltid...
Då jäklar tog jag tag i maten igen och lyckades hålla mig ifrån kolhydraterna (enligt min egen tolkning) och "fuskade" inte förrän julen kom... (igen) och jag gick ner omkring 20-25 kg den perioden. Jag mådde så bra och kände mig så fin! Det enda molnet på min himmel var rädslan för flimmer och det där pulserande i kroppen som aldrig försvann.

...och på vårvintern var det dags igen - in på akuten med förhöjd puls och förmaksflimmer. Nu hade jag lärt mig i alla fall hur det kändes så jag ringde i tid och blev elkonverterad samma dag och kom hem på kvällen...under våren hamnade jag i en otroligt jobbig kris på mitt jobb och som grädde på moset flyttade min äldste son hem igen efter att ha bott hos sin pappa i Norge i fyra år - en krisåtgärd då hela min lilla familj höll på att haverera totalt och jag var tvungen att välja vilket av mina barn jag skulle rädda. Adam mådde fruktansvärt dåligt pga sin storebror och Oliver mådde fruktansvärt dåligt på grund av alla konflikter som han orsakade både hemma och skolan.. men efter 3,5 år hos sin pappa så gick det inte längre. Hans pappa klarade inte av att hantera Olivers pubertet och problemen som följde med - Samantha hade också flyttat hem igen efter två års eget boende och blev bostadslös. Jag hade fått min "drömbostad" som låg mitt emot min lägenhet, ett litet radhus med egen innergård och rabatter. Bostaden var helt förfallen både på in - och utsidan och jag gjorde en "deal" med Bostadsföretaget att jag tar utsidan om de tog insidan. Hela lägenheten blev renoverad och jag slet med spade, skottkärra, såg och mina bara händer för att få ordning på utsidan. Jag slet som en tok och stressnivån i mig var nog på högsta växeln samtidigt som jag kämpade med mitt totalt tappade självförtroende pga krisen på jobbet.
I augusti var det dags att börja jobba igen och jag var faktiskt så knäckt att jag hade ångest när jag skulle till jobbet  -jag var helt enkelt rädd för att stöta på mina ex-elever som hade utsatt mig för en häxjakt värre än jag någonsin blivit utsatt för. Två veckor senare flyttade vi in i den nya bostaden och allt lugnade ner sig. Jag hade så ONT i min kropp! Oliver försökte massera mina onda fötter men jag skrek rakt ut så fort han bara rörde dem men det gjorde nästan ondare att inte röra dem.
Jag beställde tid för massage på jobbet i september för fick inte bort värken i min kropp. Massören var helt chockad över mina spända muskler och "vågade" inte ta i så hårt utan satsade mer på att bara få mig att slappna av...
Dagen efter kom förmaksflimret tillbaka som ett brev på posten!
Kände hur det slog till när jag vände mig om i sängen för att sova. Visste att jag hade 48 timmar på mig så jag försökte sova innan jag tog spårvagnen till Östra Sjukhuset där jag efter diverse undersökningar blev elkonverterad senare på eftermiddagen.
Minns att jag på ett efterbesök hos Kardiologen påtalade att det pulserade i min kropp hela tiden och han lyssnade på mitt hjärta men kunde inte "höra något"....
Så där höll det på.
Flimmer med några månaders mellanrum och pillertuggande, kramper i kroppen, trötthet, sömnsvårigheter och pga min tunga kropp ont i höfterna, benen, ryggen, axlarna ...
Eländet slutade när jag bytte läkare i januari 2010 och fick träffa en läkare som i botten är kirurg och sa direkt att det där pulserandet berodde på kramper i de inre organen - en effekt av magsäcksoperationen. Framför allt från Bukspottkörteln som pumpar förtvivlat ut magsaft för att smälta den osmälta maten som kommer ut i tunntarmen. Han skrev ut en medicin som heter Egazil som skulle verka kramplösande och blockerar nervbanor som i sin tur hämmar magsaftproduktionen. Biverkningar är bland annat långsammare tarmverksamhet och torra slemhinnor.
Men jag kan INTE vara utan denna medicin för efter jag tog den första tabletten så har jag inget förmaksflimmer. Jag är livrädd att den ska sluta verka och bukspottkörteln ska börja "krampa" igen eller bara sluta funka.
Som om det var nog?
Näääe!
Får även Karpaltunnelsyndrom och under sommaren 2010 så blir det så illa att jag vaknar flera gånger per natt pga kramper i handen.
Jag återvänder till min nya läkare som ger mig en Kortisonspruta rakt ner i handleden men det blev inte bättre så han skriver en remiss till Handkirurgen.
Fram tills den dagen fick jag smörja in min hand med Iprensalva och sova med handledsskena för att inte böja handleden när jag sover.
I september kliver jag in hos Handkirurgen och han konstaterar att jodå, jag har rätt diagnos och jag behöver operera handen.
NÄÄÄÄÄE!
Det tänker jag INTE göra!
Jag hade googlad på operationsbilder av detta och hade dessa i skallen och dessutom fick jag veta att man opererar enbart under lokalbedövning.
Här sitter kvinnan som gått igenom allt man kan tänkas göra inom sjukvården men är livrädd för en handledsoperation.
Jag säger till läkaren:
- Finns det inget annat man kan göra. Tycker det låter lite konstigt att operera bort en inflammation..
- Jo, du kan gå ner i vikt!
- Va? Men...jag har väl inga tjocka händer, säger jag och sträcker fram dem.
- Det syns inte på utsidan men sitter där inne i ligamenten och klämmer åt.
- Okej, då gör jag väl det då!

Jag gick ut därifrån och bestämde mig att NU är det slut på de här "dumheterna"!

Ja, det blir en del 7 också!