Testar att fasta

Idag har jag prov-fastat och ja, jag har gjort ALLT fel...för det enda jag levt på idag är kaffe med en skvätt grädde, farligt nära 500 kalorier antar jag. Har gått bra ändå, hungrig som satan just nu och fått en lätt huvudvärk och kom på mig själv att jag inte druckit något vatten, så ett glas är uppdrucket nu och några till ska ner innan jag lägger mig. Men ja, jag har överlevt om inte annat. Ska testa igen på torsdag och då blir det mer ordning på mig hoppas jag - mindre kaffe med grädde och mer vatten! 

Varför gör jag det här då?

Av den enkla anledningen att jag är nyfiken och allt snack om fasta har jag tagit åt mig sedan flera månader tillbaka. 

Just nu står det om det i tidningarna, den så kallade 5:2 fastan. Detta förekommer inte bara inom lchf-kretsarna, utan inom alla hälso-freaks. 

Fettfasta är det jag testat innan och då funkar jättebra också men ja, som sagt var, jag är nyfiken! 

Dessutom är jag fortfarande ganska matfixerad så att låta bli att äta en-två dagar i veckan kan ju även få mig att släppa lite av den fixeringen. 

Jag har 10-20 kg kvar och jag har bestämt mig för att de ska bort fram till nästa sommar. Jag vet ju inte hur mycket min överskottshud väger men jag tänker ändå försöka sikta på mina 72 kg så att jag har förlorat exakt 100 kg. 

HÄPP! 

Varför blir vi tjocka och sjuka?

Gått och funderat på det där "Varför blir vi tjocka" och vad vi gör åt det och det slog mig att vi (åtminstone många) tänker helt fel, inklusive mig själv förut när man är överviktig.
Så många gånger jag har skrivit, tänkt och talat om att man måste gå till källan, orsaken istället för att bota effekten av något.
Någon kommenterade ett av mina blogginlägg, hur jag kunde ondgöra mig över all dålig kost som människor äter när jag ändå röker. Jag har hela tiden haft med min hälsoplan att jag ska sluta röka men känner att just för mig får jag ta en sak i taget och övervikten var mer alarmerande än rökningen i det läge jag var under alla mina år. Övervikten gjorde mig inte bara tjock, trött, tung och bitter utan jag gick omkring med ständig smärta i hela kroppen, inflammationer i muskelfästen och leder etc. Det gjorde ont. Det var jobbigt. Dessutom kändes det rent psykiskt påfrestande att alltid möta människors fördomar, dömanden och kommentarer om min kropp. Konstigt nog är det inte alls lika många som kommenterar att jag röker och just i dagsläget känner jag inga direkta negativa effekter av att röka. Jag hostar inte, har inte dåligt flås osv.
Skulle jag ha det, då hade jag säkerligen haft en högre motivation till att faktiskt sluta röka. Samtidigt är jag rädd att sluta av en enda anledning: - Jag är rädd för att tappa mina nya kostvanor och börja "knarka" socker igen. Att byta ut ett missbruk mot ett annat är inte precis bra, det heller. Sockerberoendet är ingen direkt kamp idag, snart fyra år senare, men jag måste ändå leva med vissheten om att jag är det. Det försvinner aldrig precis som att jag vet att den dagen jag slutar röka är jag fortfarande rökare men en rökfri rökare.
Så ...tillbaka till varför vi blir tjocka och sjuka och vad vi gör åt det.
När någon blir tjock så är den första tanken att börja banta. Sedan har vi olika tankar på hur vi ska banta men bantas, ska det göras. En del börjar fasta, andra börjar med alla dessa måltidsersättningar som tex Nutrilett och Modifast, medan vissa tar bort, drar ner, hoppar över osv - en period! De blir av med kilona och känner sig nöjda och återgår till samma beteende som de hade innan de började banta.
Något är fundamentalt fel i det här tänket, eller hur? Måste man banta igen har man ju egentligen inte förändrat ett endaste dugg.
Hur många sätter sig ner och funderar på varför de blir tjocka?
Klart man vet varför man blir tjock? Eller hur? Hur DUM får jag bli!
Jag visste ju precis vad jag INTE skulle äta för att INTE bli tjock...ändå fortsatte jag...och ändå funkar inte det tänket: - Jag måste sluta äta kakor, godis, dricka läsk etc. för det är just DET som gör mig tjock. Vi märker direkt att vi går ner i vikt om vi slutar äta vissa saker - vi går ner i vikt - och sedan går vi tillbaka till samma saker för att återigen få banta bort de där kilona som vi fick tillbaka.
                                                          "Jag kan inte banta hela livet"

Nä, det kan man ju inte! 

För VEM skulle stå ut med att dricka Nutrilett i resten av sitt liv? 

Eller fasta?

Eller aldrig få äta och dricka något annat än sockerfritt, fettfritt och smakrikt? 

Sallad varenda dag? Ve och fasa!

Men tänk ett steg till:

- Om du är glutenintolerant, vad måste du sluta äta då? 

- Om du är laktosintolerant, vad måste du sluta äta då?

- Om du är diabetiker, vad måste du sluta äta då? 

- Om du har kronisk magkatarr, vad måste du sluta äta då?

Vad då sluta?

- Jag går till doktorn och får medicin så kan jag fortsätta äta det som jag egentligen inte tål...och blir jag FÖR fet, så kan jag ju alltid operera magsäcken så jag inte kan äta lika mycket av det där som jag inte tål. 

Lätt som en plätt!

Om mitt knä går sönder, då går jag till doktorn och får mitt knä "lagat" men ingen frågar varför mitt knä går sönder fast jag vet att det beror på att jag går i fel skor och ramlar gång på gång. Jag fortsätter med fel skor och jag fortsätter att ramla...

Det funkar ju inte!

Så är det med maten, livet och allt omkring oss också. Är du i en dålig, destruktiv relation så gör du slut med personen - du går inte tillbaka! 

Varför går vi tillbaka till den dåliga relationen vi har med kosten i så fall? 

Jag känner att jag har "gjort slut" med min dåliga relation till mat, jag tog bort det som jag inte tål och från den dagen jag verkligen fattade att jag i grunden var sockerberoende så gjorde jag det enda rätta:

- Slutade med att äta socker. 

När människor med övervikt går till doktorn idag med kraftig övervikt så vill läkaren bota symptomen av övervikten, men ställer vare sig frågan till dig eller sig själv: Varför är du kraftigt överviktig?

Det är så lätt att svara att man äter fel men ändå fortsätter man göra det - även när man tex gastric bypass-opererar sig. Jag ser och läser det dagligen i de gbp-grupper jag är medlem i: - Folk kämpar som tokiga med sin vikt ändå. Vissa "sköter" sig som det så fint heter och håller sig till dietisternas kostråd och tränar som tokar för de ser att om de inte gör det, då händer inte mycket på vågen ändå, fast de är opererade. 

Många går upp i vikt ändå och undrar varför men fan ta mig om jag tex föreslår att ändra på kosten...jag lär mig sakta men säkert att hålla tyst och inte trampa någon på tårna för jag är ju en sådan där knäppis som tror på LCHF...

Jag provade lågkolhydratkost som den sista utvägen ur mitt mathelvete utan att egentligen fatta hur bra det var förrän jag verkligen gav det en chans. Den befrielse jag upplevde redan första veckan jag provade har jag aldrig upplevt när jag fastat, kaloribantat, druckit Nutrilett etc. När jag insåg att jag inte bara var glutenintolerant utan även sockerberoende, det var då jag fattade VARFÖR jag fått kämpa med vikt, mat och sjukdomar hela mitt liv-  det var då det plötsligt kändes så fullständigt onödigt att ha lidit så många gånger i mitt liv genom att banta. Jag hade inte behövt banta alls om jag fattat vad jag inte tålde. 

Hänger du med i mitt resonemang? 

Fundera över vad du inte tål? 

VÅGA ta bort det! 

...och du...INGEN tål tillsatser! 

Jimmie Lannérs Tarte flambée

Jimmie är en underbar kock och fotograf som jag följer då jag älskar många av hans recept och häromdage lade han ut ett recept på Tarte Flambée, en slags fransk verison på pizza. 
I hans version tillagas tarten på pizzasten i en grill. Jag har inte vare sig det ena eller det andra så jag fick göra på mitt eget vis.
Jag följde receptet på pizzabotten men istället för två runda bottnar gjorde jag en hel på bakplåt i ugnen.
När det var dags att grädda den höjde jag värme till 225 och inställningen grill.

Botten:
200 g riven parmesan
8 ägg
1,5 dl vispgrädde
4 msk fiberhusk
Lite salt
Vispa ägg, grädde och fiberhusk med elvisp, blanda sist ner osten. Låt stå ca 5 minuter. Fördela degen på två och kavla den tunnt mellan två bakplåtspapper. Grädda i grillen på pizzastenen ca 15 minuter på 175g. Bred på créme fraiche, lägg på riven gruyère, bacon och löken. Baka sedan av den på pizzastenen tills den får en fin färg.

 

Topping:
Creme fraiche
Gruyéreost
Kittost
Lök
Bacon

Jag hittade ingen gruyéreost, så jag valde att använda en halvlagrad, fet Herrgårdsost och istället för Kittost valde jag en svartmögelost. Det blev väldigt gott!

Efter middagen bestämde jag och dottern oss för att "fira" hennes sista helg på semestern. Så vi skojade lite med min mobilkamera men jag måste säga att jag gillar dem. Min kära dotter är så fin! 

Alla skyller på varandra

Läser DN:s lilla följetong om fetma och problematiken kring det. Den ena artikeln skriver att "Det är vikten som är problemet" skriven av Dan Andersson som uppenbarligen inte är en tjockis...

Medan den andra artikeln är skriven av ordförande för De Överviktigas Riksförbund. 
I Anderssons artikel är allt överviktens fel, det belastar vården och samhället i ökade kostnader. Förklaringen är den "vanliga" - vi äter mer och rör oss mindre. Köttmängden vi äter idag har ökat betydligt och jämte det så har vi också blivit fetare och sjukare. Fleetwood menar att det innebär inte att man ska diskrimineras för sin övervikt och att det är ett genetiskt arv och medicinska faktorer. De människor som TRIVS med sin övervikt ska få ha den utan att bli utsatta för diskriminering, menar hon.
VISST!
INGEN SKA BEHÖVA BLI DISKRIMINERAD, oavsett storlek på sin kropp. Det håller jag med om!
MEN!
Den som påstår att man trivs med att vara tjock, tung och sjuk, ljuger! Inte bara för andra utan även för sig själv. Man kan acceptera sin kropp men att man trivs med den....nä, där går gränsen.
Men det jag känner är att ingen egentligen vill säga: - Du har rätt!
Så jag säger: - Båda har rätt - och båda har lite fel också, naturligtvis.
Jag är vare sig doktor eller ekonom eller något annat. Nu talar jag utifrån min egen erfarenhet och min egen kunskap som jag ändå fått genom åren.
Ja, jag är född med en genetisk känslighet som gjort mig överviktig men om jag inte kommit i kontakt med socker på ett tidigt stadium så hade jag antagligen aldrig blivit just överviktig. Så ja, jag har blivit tjock utifrån vad jag har ätit, inget annat! Visst, det finns vältränade tjockisar, även det har jag varit - tävlingssimmade fem gånger i veckan, cyklade, sportade i skolan, dansade etc. och vägde över 100 kg - men jag var fortfarande överviktig. Jag åt för mycket! Åt jag jättemycket kött? Nej, jag är uppväxt på jordbruk och jodå, det stod kött på menyn i någon form varje dag men jag fick också lära mig att INTE äta för mycket "sovel" för det gör man bara inte - det kan bara rika människor göra. Tallriken laddades med mycket potatis och sås och den där berömda gräddsåsen, den var bara till för fina middagar. Däremot var det socker, stärkelse och gluten som det inte sparades in på. Min genetiska känslighet för just dessa gjorde mig överviktig, sockerberoende och matmissbrukande. Att samtidigt bli mobbad och diskriminerad gjorde mig också ledsen och därmed tröstade jag mig med mer socker, stärkelse och gluten.
Så nej, jag blev inte tjock för att jag inte rörde på mig.
Så nej, jag blev inte tjock för att jag åt massor med kött.
Redan i tonåren började även fettskrämseln ta tag i mig så jag drog ner ordentligt på fettet som bestod av Lätt - och Lagom på mackorna och margarinet som maten lagades i...samtidigt som sockermängderna ökade i light-produkterna.
Man fattade verkligen INTE varför man blev mer och mer tung!
De FÅ som går upp i vikt p g a medicinering kan kanske inte hjälpa det men samtidigt så borde man ju ta sig e funderare på vad det är för sjukdom man har och varför den uppstått. Det finns t ex många diabetiker (typ 2) som på fullt allvar inte tror att man kan bli frisk från det. (Symptomfri, kallas det)
Något annat som tas upp i artiklarna är också är socialgrupper och utbildningsbakgrund. Andersson menar att de flesta överviktiga finns där det är låg utbildningsbakgrund och lägre sociala grupper -inte där de välutbildade och rika bor. Har han rätt där? Japp, det tycker jag. Jag bor i ett sådant område där ohälsotalet är ca 45% högre än i övriga Göteborg och allt kan inte skyllas på att det bor många flyktingar och invandrare här för jag ser tydligt att de etniska svenskar som bor här har mer problem med kost, sjukdomar och fetma än många invandrare och skillnaden är nog inte utbildningsbakgrunden bland invandrarna för de äter ofta den mat de är vana vid från sina hemländer. Det är när de börjar anamma vår kost och våra kostvanor som problemen börjar. Kan se att t ex somalier är generellt tjockare än övriga invandrargrupper och funderat mycket på varför; De älskar sitt söta te, äter mycket pasta (influerade från det italienska köket) och mycket kolhydrater, samtidigt som de vill vara lite som "alla andra", gå på McDonalds, dricka coca-cola och äta godis. Det är svårt att säga nej till barnen när de skriker efter socker i affären -man får ju inte straffa sina barn i Sverige på samma sätt som i Somalia och ingen hjälper dem med alternativen. Missförstå mig inte nu, det finns många jättesmala somalier också! Men titta på människorna du möter när du är ute och går på gatorna i en stad med bara tanken på att titta efter människor med viktproblem...
De etniska svenskar som bor här i området har inte bara problem med vikten, utan röker mer, dricker mer och har testat droger någon gång under sitt leverne.
Ja, det kostar samhället mycket pengar och vem ska man då skylla på?
Ska man skylla det på de överviktiga, att de är lata, okunniga och inkompetenta, eller ska man skylla på samhället som låter Livsmedelsindustrin fortsätta med sitt projekt: "Ät mer skit och låt oss tjäna mer pengar på det? Eller ska man skylla på vården som på fullt allvar tror att man kan bota allt med mediciner och operationer?

Vi var friskare och smalare "förr"! Då var inte vi i närheten av den kunskap som vi besitter idag med all utbildning, allt man kan läsa i bokform och på nätet. Vill man veta så kan man finna den kunskapen! 

Den här inte HEMLIGSTÄMPLAD!

Jag skulle kunna integrera LCHF i det här också; Är man ordförande i De överviktigas Förbund och anser att LCHF är en tveksam diet, då har man verkligen inte läst på om det hela eller ens försökt!

Att tycka att Livsmedelsindustrin ska erbjuda mindre portioner och inte marknadsföra godis och läsk - den enskilda individen har faktiskt ett val! Man kan inte skylla på Livsmedelsindustrin för allt, mer än på att de aldrig verkar för ditt intresse utan för sitt eget. Jag väljer vad jag vill äta, hur mycket och av vem jag köper det - det är individen som har det valet! 

Det debatteras vilt just nu om den artikel i DN som handlar om "De populära fettdieterna är ett hot mot folkälsan" samtidigt.  Detta bloggas det hejvilt om hos Kostdoktorn, Kostrådgivarna och Annika Dalhkvists blogg så det behöver inte jag göra. Men det hade varit roligt att läsa en rubrik som var baserad både på erfarenhet, människors egna upplevelser och "rätt" forskning där det stod: "De populära fettdieterna har minskat både problemen med folkhälsan" - för det är mer sant. 

Avslutar dagens inlägg med ett litet klipp som säger mer än alla andra debattinlägg! :D 

Aleris, ett företag för ditt eget bästa?

Läser idag i dagspressen om den gamle mannen som blev inlåst i en skrubb på ett av alla äldreboenden som Företaget Aleris har och följande krönika beskriver rätt tydligt vad detta företag "kommer ifrån".
I mitt stilla sinne tänker jag att jag ALDRIG vill bli gammal. Åtminstone inte så gammal att jag behöver hamna på ett äldreboende eller sjukvårdsboende för det verkar vara mer tortyr än något annat. Inte nog med att den privata integriteten är borta, du får inte ens bestämma vilken typ av mat du får äta, när du får gå ut eller ens när du ska sova och skita.
Familjen Wallenberg är en mycket rik familj i Sverige men jag är rätt säker på att de ALDRIG skulle låta sina egna hamna på något av sina olika vårdföretag.
Jag vet att många gör sina Gastric Bypass-operationer på Aleris och med tanke på hur de beter sig så är ju frågan om de bryr sig mer om alla tjockisar de gräver i än de som bor på äldreboendena?

Det är så fina sidor, så fina ord och snack om bästa vården. OM det här är bra vård, då vill jag inte ha någon. Aleris verkar framför allt i Skåneregionen och av någon anledning är just Skåne det område, där det opereras mest i hela landet, ca 1000 om året. Detta kan man läsa i SOREG:s årsrapport. 
Detta betalas av Landstinget, direkt till Aleris så ja, det tjänas ganska grova pengar på folks ohälsa.

Jag brukar "skämta" och säga att det sitter ett gäng gubbar från Livsmedelsindustrin ihop med Läkemedelsindustrin och diskuterar hur de kan tjäna mer pengar på människors ohälsa:

- Hej kompis! Jag har precis kommit på hur vi kan sälja ännu mer av den här varan som folk gillar att äta! Vi höjer sockerhalten i den, så folk blir mer sugna och köper mer och så blir de sjuka av det och då kommer de till er och behöver mediciner!
- Ja, men vilken BRA idé! Jag har precis startat ett vårdföretag och då kan jag sälja mina egna mediciner när de som blir sjuka kommer till oss!
- Underbart! Hur många miljarder dollar tror du vi kan få ut av det?
- Minst 100% mer än just nu. Tänk OM folk slutade äta vår mat, då skulle                                                                                                   vi gå i konkurs för då skulle ingen bli sjuk!
                                                                                                       - Ve och fasa!

Hade en liten diskussion med en person som sa att hon inte gillade att dricka vatten och därför fick vissa fysiska problem med svullnader. Hon fick rådet att äta vätskedrivande...jag frågade varför hon inte gillade att dricka vatten och hon svarade att hon tyckte det smakade metall. Jag rådde henne att hälla upp vatten i en tillbringare och smaksätta det med tex citron och ställa det i kylen. På frågan vad hon drack istället svarade hon att hon drack mineralvatten som hon köper i affären eller lättdryck. När jag påtalade att lättdryck nog inte var så nyttigt med tanke på hur mycket sötningsmedel och onaturliga saker det är i det fick jag svaret att det hade dietisten sagt att hon kunde dricka. Jag svarade bara okej för hur kan jag argumentera om vad som är bättre än vatten när en dietist sagt att det är okej med lättdryck??? Det är ca 4 sockerbitar i ett glas Lättdryck, det är "naturliga aromer" osv och basen är äppeljuice och citronsyra (Knappast naturligt) etc. 

Vad är det för fel på VATTEN??? När människor inte ens kan dricka vanligt vatten är det något som är väldigt fel...något som de där "gubbarna" lyckats få folk att ändra sig - man dricker inte vanligt vatten, man måste KÖPA det i någon form! Money, money, money! 

Ibland tror jag att även dietisterna får någon slags bonus från Livsmedels - och läkemedelsindustrin för att ge sina idiotråd! *blir så trött*

Hade jag lyssnat på dietisterna så hade jag inte levt idag, det är ett som är säkert och jag skämtar inte! 

Symptom på insulinresistens

Hittade en artikel på engelska om symptom på insulinresistens och började läsa den med stort intresse sedan jag gått och sagt att folk går omkring med "sockermage", det vi allmänt kallar för ölmage, kalaskula mm. Det jag har märkt de sista åren att att det inte längre bara är män och kvinnor som kommit upp i åren som har det utan även barn. En person kan vara i övrigt smal men ändå ha en bra magkula och jag har kopplat ihop det med just insulinresistens.

Detta kallas för "skinny fat" på engelska, smal kropp men stor mage.
Det jag också reflekterade över var att jag, trots min övervikt och mitt sockermissbruk aldrig fick den där uppsvällda, tjocka magen. Jodå, jag har också haft bra med bukfett men samtidigt aldrig den där kulan utan mitt fett lade sig på rumpan, benen och armarna. Hade knappt någon dubbelhaka ens. Så jag var själv lite fundersam över varför just jag inte fått diabetes 2 eller blivit insulinresistent, tills jag läste artikeln. Då fick jag svaret på att jag visst var det, men inte är det längre.
Här kommer min översättning av artikeln:

Hur vet jag att jag är insulinresistent?
Äppelformad figur eller päronformad?
Den första ledtråden på om du är insulinresistent är fördelningen av fett på kroppen, vilket framgår av bilden.
Insulinresistens kännetecknas av bukfetma, som är äppenformen till vänster. De bäddar in fettet runt midjan, och får den svullna magen - det är de klassiska tecknen. Ackumuleringen av fett runt och ovanför midjan är en varningssignal.
Har man en päronform är vikten oftast nedanför midjan, på höfterna och låren och buken är betydligt plattare. Om du är päronformad, har du sannolikt inte insulinresistens.

Hudflikar, skinnpluppar, hudvårtor etc. (Finns många namn, min anm.)

Ett annat symptom som nästan alltid är ett tecken på insulinresistens är hudflikar. Jag har haft dessa i flera år och jag önskar att jag hade känt anslutningen! Hudflikarna är små knölar eller knutor i huden, som kan sitta på halsen, ansiktet, i armhålorna eller på andra ställen där huden är skrynklig. (Mitt kommentar: Jag hade detta i armhålorna och på insidan av låren och av någon lurig anledning har de försvunnit, vilket jag inte ens tänkt på förrän jag läste den här artikeln)
Mina sitter bara under min högra arm - Jag har bara ett fåtal, inte så många som på denna bild. Jag visste inte ens vad de hette, så det var svårt att forska kring detta. När jag fick reda på namnet, var allt jag fick reda på att de är ofarliga. Så eftersom de var under min arm (ej märkbar) och inte vara farlig, ignorerade jag dem!

Observera: Förekomsten av hudtaggar är en mycket stark indikator på att du har insulinresistens.
Fler källor till ovanstående påstående: http://www.medicinenet.com/insulin_resistance/page3.htm

Hyperpigmentering - Acanthosis nigricans  
Acanthosis nigricans är den tekniska termen för mörka fläckar på huden. De är vanligast att finna runt halsen, under armarna, på armbågar, knän och knogar. Återigen, det är inte farligt, men om du har detta symptom, då du är mycket sannolikt insulinresistent.

Många människor har både mörka fläckar och hudflikar. Om du har det, och du ännu inte träffat en läkare - så gör det! Att veta att du har insulinresistens är det första steget till att bli frisk. Få ett fasteinsulin-blodprov gjort och det kommer utan tvekan att bekräfta det. Du bör inte ignorera dessa symtom, eftersom de säger att du är i riskzonen för att utveckla diabetes.
Ytterligare källa till ovanstående påstående: http://www.cedars-sinai.edu/Patients/Programs-and-Services/Androgen-Related-Research-and-Discovery-Center/Symptoms-and-Diagnosis/Obesity-and-Insulin-Resistance.aspx

Orsaken till varför vi blir insulinresistenta finner du här.  (Klicka på den blå texten så öppnas en ny sida)

Översättningen av artikeln gjorde att jag insåg att det här även påvisar tydligt att även jag var i riskzonen för att få diabetes 2. Jag är glad att jag tog tag i min vikt ordentligt för fyra år sedan och idag har jag jag tappat ca 55 kg. Hudflikarna är borta och även de mörka partier av hud som jag hade under armarna och på låren är borta. Idag är jag inte längre i riskzonen.

Smörmarinerade Revbensspjäll

 Har varit några dagar hos en väninna, på hennes sommarställe i Koberg. SÅ UNDERBART! Minns inte när jag kände sådan ro, glädje och kärlek inom mig som under dessa dagar. Att bara sitta ute och höra fåglar, insekter, åskmuller, vindprassel - ljud enbart producerade av naturen självt är absolut det bästa som finns. Jag fotade som en tok och kom hem med ungefär 350 bilder i kameran. Men inte bara fin natur och massor med djur omkring mig - även god mat! Blev så inspirerad av Lisbeths mat då hon bjöd bland annat på Kamben och en annan dag på gratinerade Aubergine med bara ost som var jättegott! Vi åt även ägg som kom direkt från hönor som gått ute och pickat på en gård och bara fått massor av kärlek och omsorg. Sådana ägg äter man inte bara med god aptit utan med ren vördnad. Tyvärr är det så sällsynt i dagens samhälle.
Lägger upp några av bilderna från dagarna på Koberg här:

Lägg till bildtext

De fina hönsen som vi åt ägg från

Underbart gott! Bara lite smör och salt och man är nöjd länge!

Jag är inte "skapt" för att bo stan, det är bara att konstatera efter dessa dagar. Inte bara för närheten till närodlat och möjligheterna man har att faktiskt både kunna odla och ha en del djur själv, tex hönor utan även för att jag verkligen kan utveckla min stora passion för foto. Att vakna av sig själv klockan sex på morgonen och bara gå rakt ut i naturen med kameran och aldrig i förväg veta vad man ramlar över; Älgar, Vildsvin, Hjortar, Hasselmöss, alla möjliga sorters fåglar och insekter etc och naturens eget skådespel. Hur kan man ens leva utan detta? 

Okej, tillbaka till maten! 

Inspirerad av kambenen plockade jag fram de Revbensspjäll jag hade hemma i frysen som legat där ett tag. Hm...marinad, jag hade redan bestämt mig för att tillreda dem i min Romargryta (Lergryta). 

Jag gick ut i min lilla trädgård och plockade ihop färsk Rosmarin, timjan och Chokladmynta, lade ner dem i en glasskål tillsammans med MYCKET vitlök, salt, peppar, chili och smör och ner med mixerstaven. 

Kletade in revbenen med smöret och lade dem i Romargrytan och där fick de stå i 2-3 timmar. Sedan in i en kall ugn och ställde värmen på 200 grader. Där  fick de stå i tre timmar. Det gick inte att ta miste på att det skulle smaka gott med tanke på doften som spred sig. 

Jag förvällde brysselkål och haricote vertes som jag förvällde snabbt. 

När det var klart tog jag ut Romargrytan och lade försiktigt över köttet i en annan form, det var så mört att det var nära att falla isär när jag lyfte upp det. Hällde över all sky till en kastrull, stekte grönsakerna i smör och lite av fettet från köttet. Kokade ihop skyn med Creme Fraiche och lite soja - mer behövdes inte. 

Superdupergott! 

Sonen blev extra glad då han älskar Revben och han njöt för fulla muggar. Jag erkänner - det var gott!

Har köpt en ny mobil så nu hoppas jag att bilderna jag tar med mobilen blir lite bättre än mina föregående! 

Våga prova att göra marinader på smör, verkligen gott!