Varför blir vi tjocka och sjuka?

Gått och funderat på det där "Varför blir vi tjocka" och vad vi gör åt det och det slog mig att vi (åtminstone många) tänker helt fel, inklusive mig själv förut när man är överviktig.
Så många gånger jag har skrivit, tänkt och talat om att man måste gå till källan, orsaken istället för att bota effekten av något.
Någon kommenterade ett av mina blogginlägg, hur jag kunde ondgöra mig över all dålig kost som människor äter när jag ändå röker. Jag har hela tiden haft med min hälsoplan att jag ska sluta röka men känner att just för mig får jag ta en sak i taget och övervikten var mer alarmerande än rökningen i det läge jag var under alla mina år. Övervikten gjorde mig inte bara tjock, trött, tung och bitter utan jag gick omkring med ständig smärta i hela kroppen, inflammationer i muskelfästen och leder etc. Det gjorde ont. Det var jobbigt. Dessutom kändes det rent psykiskt påfrestande att alltid möta människors fördomar, dömanden och kommentarer om min kropp. Konstigt nog är det inte alls lika många som kommenterar att jag röker och just i dagsläget känner jag inga direkta negativa effekter av att röka. Jag hostar inte, har inte dåligt flås osv.
Skulle jag ha det, då hade jag säkerligen haft en högre motivation till att faktiskt sluta röka. Samtidigt är jag rädd att sluta av en enda anledning: - Jag är rädd för att tappa mina nya kostvanor och börja "knarka" socker igen. Att byta ut ett missbruk mot ett annat är inte precis bra, det heller. Sockerberoendet är ingen direkt kamp idag, snart fyra år senare, men jag måste ändå leva med vissheten om att jag är det. Det försvinner aldrig precis som att jag vet att den dagen jag slutar röka är jag fortfarande rökare men en rökfri rökare.
Så ...tillbaka till varför vi blir tjocka och sjuka och vad vi gör åt det.
När någon blir tjock så är den första tanken att börja banta. Sedan har vi olika tankar på hur vi ska banta men bantas, ska det göras. En del börjar fasta, andra börjar med alla dessa måltidsersättningar som tex Nutrilett och Modifast, medan vissa tar bort, drar ner, hoppar över osv - en period! De blir av med kilona och känner sig nöjda och återgår till samma beteende som de hade innan de började banta.
Något är fundamentalt fel i det här tänket, eller hur? Måste man banta igen har man ju egentligen inte förändrat ett endaste dugg.
Hur många sätter sig ner och funderar på varför de blir tjocka?
Klart man vet varför man blir tjock? Eller hur? Hur DUM får jag bli!
Jag visste ju precis vad jag INTE skulle äta för att INTE bli tjock...ändå fortsatte jag...och ändå funkar inte det tänket: - Jag måste sluta äta kakor, godis, dricka läsk etc. för det är just DET som gör mig tjock. Vi märker direkt att vi går ner i vikt om vi slutar äta vissa saker - vi går ner i vikt - och sedan går vi tillbaka till samma saker för att återigen få banta bort de där kilona som vi fick tillbaka.
                                                          "Jag kan inte banta hela livet"

Nä, det kan man ju inte! 

För VEM skulle stå ut med att dricka Nutrilett i resten av sitt liv? 

Eller fasta?

Eller aldrig få äta och dricka något annat än sockerfritt, fettfritt och smakrikt? 

Sallad varenda dag? Ve och fasa!

Men tänk ett steg till:

- Om du är glutenintolerant, vad måste du sluta äta då? 

- Om du är laktosintolerant, vad måste du sluta äta då?

- Om du är diabetiker, vad måste du sluta äta då? 

- Om du har kronisk magkatarr, vad måste du sluta äta då?

Vad då sluta?

- Jag går till doktorn och får medicin så kan jag fortsätta äta det som jag egentligen inte tål...och blir jag FÖR fet, så kan jag ju alltid operera magsäcken så jag inte kan äta lika mycket av det där som jag inte tål. 

Lätt som en plätt!

Om mitt knä går sönder, då går jag till doktorn och får mitt knä "lagat" men ingen frågar varför mitt knä går sönder fast jag vet att det beror på att jag går i fel skor och ramlar gång på gång. Jag fortsätter med fel skor och jag fortsätter att ramla...

Det funkar ju inte!

Så är det med maten, livet och allt omkring oss också. Är du i en dålig, destruktiv relation så gör du slut med personen - du går inte tillbaka! 

Varför går vi tillbaka till den dåliga relationen vi har med kosten i så fall? 

Jag känner att jag har "gjort slut" med min dåliga relation till mat, jag tog bort det som jag inte tål och från den dagen jag verkligen fattade att jag i grunden var sockerberoende så gjorde jag det enda rätta:

- Slutade med att äta socker. 

När människor med övervikt går till doktorn idag med kraftig övervikt så vill läkaren bota symptomen av övervikten, men ställer vare sig frågan till dig eller sig själv: Varför är du kraftigt överviktig?

Det är så lätt att svara att man äter fel men ändå fortsätter man göra det - även när man tex gastric bypass-opererar sig. Jag ser och läser det dagligen i de gbp-grupper jag är medlem i: - Folk kämpar som tokiga med sin vikt ändå. Vissa "sköter" sig som det så fint heter och håller sig till dietisternas kostråd och tränar som tokar för de ser att om de inte gör det, då händer inte mycket på vågen ändå, fast de är opererade. 

Många går upp i vikt ändå och undrar varför men fan ta mig om jag tex föreslår att ändra på kosten...jag lär mig sakta men säkert att hålla tyst och inte trampa någon på tårna för jag är ju en sådan där knäppis som tror på LCHF...

Jag provade lågkolhydratkost som den sista utvägen ur mitt mathelvete utan att egentligen fatta hur bra det var förrän jag verkligen gav det en chans. Den befrielse jag upplevde redan första veckan jag provade har jag aldrig upplevt när jag fastat, kaloribantat, druckit Nutrilett etc. När jag insåg att jag inte bara var glutenintolerant utan även sockerberoende, det var då jag fattade VARFÖR jag fått kämpa med vikt, mat och sjukdomar hela mitt liv-  det var då det plötsligt kändes så fullständigt onödigt att ha lidit så många gånger i mitt liv genom att banta. Jag hade inte behövt banta alls om jag fattat vad jag inte tålde. 

Hänger du med i mitt resonemang? 

Fundera över vad du inte tål? 

VÅGA ta bort det! 

...och du...INGEN tål tillsatser!