Ryggen brakat!

Drar iväg till yogan i söndags och inleder fas två. Vi var bara åtta deltagare och det var riktigt skönt faktiskt att inte ha så många i lokalen som det brukar vara. Hade intagit en mugg med äggmjölk innan jag åkte iväg och jag var inte hungrig alls efter det. Minska på grädden är mitt uppdrag nu för att se om det gör någon skillnad på vågen. Det är inte jättegott att dra ner på grädden i kaffet men jag dör inte och jag tror att det inte är helt fel att minska på kaffekonsumtionen också med tanke på det beroendebeteende jag har.
Jag hade lite ont i korsryggen innan jag började yogapasset och något hände under träningen för när jag skulle sätta mig upp efter den avslutande meditationen så hade jag jätteont. Nu är jag stel som ett kylskåp och har ordentligt ont. Det beror ju inte på yogan men däremot triggade det igång det. Det var många år sedan jag hade så här ont. Men ja, det går väl över!

 På spårvagnen sätter sig min ena granne framför mig och vi börjar prata och som alltid när jag träffar henne så börjar hon prata om bantning och mat och hur mycket hon tränar men ändå inte går ner i vikt. Jag har haft det här samtalet många gånger med henne om att hon borde skippa fettfobin och bli kolhydratfobisk istället men hon fattar nog inte riktigt det där. Hon är ju så duktig, äter bara grovt bröd och godis bara ibland... ha ha ha ha! Ja, det är inte lätt att upplysa om personen inte lyssnar riktigt och förklara hur insulin och socker påverkar hela hennes system är inget man gör på en spårvagn. Hon berättade att maken kräver både bröd, ris och godis i huset och att han skriker på henne när hon inte gör som han vill, så det är ju inte så himla lätt att ändra på matvanorna då heller. Hon klagar över hur stor mage han har och hur han glufsar i sig en massa saker.
När jag säger att hon måste ju inte äta allt som hon lagar så säger hon att men jo...man måste ju äta godis ibland! Jag bara tittar på henne och frågar varför hon måste det?
Snacket om att unna sig och att ibland måste man väl få äta socker, så blir jag lite rabiat och svarar oftast:
 - Varför då?
Argumenten är olika men ofta handlar det om att "leva livet". Jag kan ärligt säga med den insikt jag själv fått genom att bryta mitt sockerberoende att jag lever livet mer nu än jag gjorde innan när jag "unnade mig" kakor, glass, godis och annat som var fullt med socker och kolhydrater. Att inte äta socker-knark är för mig rena livet!
Någon undrar säker om jag aldrig blir sugen på godis och jodå, det kan jag bli vid vissa tillfällen när affärerna skyltar med sådant godis som just jag är svag för. Till jul och nyår kommer ju tex marsipangodis doppade i choklad och det är ibland jättejobbigt men jag vänder på skallen åt andra hållet. Bara tanken på hur jag skulle må om jag faktiskt skulle först köpa det och sedan äta det, skrämmer mig så mycket att jag kan låta bli. Vissa kakor kan trigga mig också eller tårtor...men jag vet vad som händer om jag faller för mitt beroende igen, om så bara för en enda gång.

Igår blev jag väldigt hungrig under kvällen när jag jobbade, något som jag sällan blir. Kan bero på att jag inte druckit kaffe med grädde i, innan som gör mig mätt. Sprang iväg till Burger King med tanken att fråga om man kunde få en hamburgare utan bröd.
- Jo, det var inga problem!
Ser killen som gör ordning "min" hamburgare:
Han tar ut en hamburgare ur en låda med försteka och slänger in den i en micro, lägger den i en plastförpackning och en skiva ost över och tar ketchupflaskan och .... STOPPPPPP! Hm, försent..ah, lite ketchup dör jag väl inte av. På med några tunna skivor ättiksgurka och lök. Färdigt! - Hallå, jag vill ha sallad också! - Åh, du vill ha sallad! Han slänger på en näve med lite halvvissen sallad på.
Kostnad: 52 kr
Tur man är gastric-by-pass-opererad så man blir mätt på typ ingenting....
Går nog in på 7Eleven nästa gång och köper en bit ost...