Chock – Reaktion – Bearbetning – Nyorientering.
Det har nog tagit just den här tiden att gå igenom det här. Jag vet inte om jag direkt hamnat i fasen "Nyorientering" men däremot någon slags acceptans - gilla läget!
Jag är nog en rätt problemlösningsfokuserad person. Ett problem uppstår och jag SKA lösa det!
Jag SKA bli skuldfri!
Jag SKA starta ett företag för att jag inte kommer få något jobb igen inom mitt yrkesområde.
Jag SKA hitta kärleken..hm!
Sedan sätter jag igång och kör som en liten dåre och känner mig otroligt frustrerad när jag upptäcker att jag inte klarar av det.
Det är då jag hamnar ett svart hål och deppar ihop. Det gjorde jag innan jul och tankarna kring totalt misslyckande och förtvivlan över att inte kunna göra något åt situationen snurrade runt - jag kommer aldrig få ett jobb vilket i sin tur kommer göra att jag aldrig kan bli skuldfri, vilket i sin tur gör att jag aldrig kommer ha råd att vare sig betala en utbildning som Kostrådgivare eller Beroendeterapeut och jag blir ju inte yngre! Min attraktionskraft på arbetsmarknaden och köttmarknaden försämras för varje minut..vem vill ha mig?
Den sista veckan har det hänt något:
Jag känner någon slags acceptans över att jag är där jag är. Arbetslös = Okej, jag söker de jobb jag kan söka och filat till min CV och skickat iväg ansökningar till jobb som jag inte ens vågat söka förut. Jag accepterar plötsligt att gå ner i lön för det är viktigare att jobba och ha en fast inkomst än att leva på a-kassa, vilket jag ändå inte kan. Pengarna går till mat och de viktigaste räkningarna men mer är det ju inte.
Jag accepterar att jag inte har råd att köpa några utbildningar.
Jag accepterar att jag inte bli skuldfri nu i år, vilket jag hade kunnat om jag fått fortsätta jobba på mitt förra jobb. Jag får väl bli skuldfri nästa år eller året därpå! Det får ta den tid det tar.
Jag accepterar att jag inte kommer hitta någon man i mitt liv, jag dör inte för jag vägrar göra avkall på mig själv och mina krav ändå. Jag måste ju ändå föredra singellivet än tvåsamheten så länge jag inte ser fler fördelar med tvåsamhet än som singel. Jag hatar inte män - jag vill bara inte ha fler problem i mitt liv.
Det infann sig något slags lugn i mig när mina tankar vände till att sluta lösa problemen och acceptera dem istället. Det är skillnad på att acceptera läget och göra det jag KAN göra istället för att sätta upp för höga mål som jag ändå inte lyckas nå för att jag inte har verktygen och bli deppig och frustrerad. Jag KAN söka jobb, jag KAN betala mina skulder även om det är en liten summa i taget och jag KAN leva ensam.
Det är acceptans!
Jag tror att många människors klagan beror just på det här: När de bara fokuserar på vad de INTE kan och blir otroligt frustrerade över det så de inte ser vad de faktiskt KAN göra ändå.
Vi har en kultur inom oss också att vi ska vara så jävla positiva och vi FÅR inte gnälla, klaga och vara negativa för det kommer slå tillbaka på oss i form av ännu värre situationer.
Tror även att det är viktigt att se att vissa problemlösningar, bara inte fungerar. Mina lösningar fungerade inte även om jag fortfarande brinner för det jag tror på om företagsdrömmarna, kärleken och ekonomin men det måste få ta den tid det tar och jag kan bara göra det jag KAN!
Som grädde på moset ringde Utbildningsföretaget jag har jobbat hos som kvällskurslärare, innan jul, och var desperata - de VILL ha mig! De VILL att jag ska jobba mer och de VILL ha mig så mycket att jag fick lite löneförhöjning!
Så from vecka 6 börjar jag jobba igen och jag ACCEPTERAR att jag får jobba på eftermiddagar och kvällar och med tanke på hur seg jag är på morgonen så är ju det faktiskt en väldigt bra lösning. Hon "lovade" att försöka hitta mer dagtidsjobb också efter nästa 6-veckorskurspaket.
Jag har nog för första gången i mitt liv insett vad ovanstående ord faktiskt innebär. Hur många har inte läst dessa ord och lagt upp på sina FB-sidor eller på kylskåpsdörren men hur många har faktiskt förstått det här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar