måndag 27 februari 2012

Kräks! (Dumping)

Är du känslig ska du inte läsa följande inlägg för jag tänker beskriva hur det går till när man råkar ut för det som kallas dumping, när man är gastric by pass-opererad. Det är riktigt äckligt!
Jag äter för lite och är ingen bra förebild för hur mycket man ska äta när man är LCHF:are. Anna Hallén skriver om att man ska äta en "handflata" av tex protein osv. Den där handflatan för mig är stor som ett litet barns och att äta fyra gånger om dagen, eller t om mer, det är en ren omöjlighet för mig. Fick en kommentar på Facebook när jag hade skrivit något om de besvär jag kan få pga min gbp-operation, att hon tyckte det var så konstigt att jag fortfarande hade besvär, då det var så länge sedan jag opererade mig. Men det handlar ju inte om tid - det här är ju en kronisk amputering - magsäcken växer ju inte ut efter några år liksom...
I helgen har jag inte ätit mycket alls (inte annars heller) och då händer det som inte får hända, kroppen skriker efter mat och jag tappar kontrollen. Småäta lite är bra att göra innan för att förhindra just det men jag hade ingen möjlighet att göra det igår.
Till frukost hade jag fått i mig kaffe med grädde och gjorde Äggröra på 3 ägg då jag visste att jag inte kunde äta något mer förrän mycket senare på kvällen. Jag tränar yoga klockan tre på eftermiddagen och är inte hemma förrän vid halv sex. När jag kom ut från yogan var jag fruktansvärt hungrig och när jag kom till Angered sprang jag in på en av våra Kebab-ställen och köpte kycklingkebab med sallad. När jag kom hem ringde min väninna J-anta och medan vi pratade, kastade jag i mig maten. Jag hade absolut ingen koll på hur fort eller hur mycket jag åt. Men jag KAN nästan äta upp en sådan portion i vanliga fall...men inte så fort! Jag visste redan när jag tryckte i mig de sista tuggorna att det här inte kommer gå bra.
Några timmar senare började illamåendet komma och jag försökte spy men det kom bara upp kaffe. Tänkte att jag kanske skulle "slippa" kräkas mer än det men en timme senare, när jag skulle gå och lägga mig så fanns det ingen återvändo - in på toa, ner på knä, upp med håret i en tofs och förbereda sig...
Att kräkas som gbp-opererad är fruktansvärt jobbigt. Man har ingen magvätska som blandas ihop med maten utan man spyr upp "ren", söndertuggad mat och det finns inget som hjälper maten att "glida" upp genom matstrupen utan man måste mer eller mindre tvinga upp maten från magsäcken, upp genom matstrupen och ut. Den kraft som används gör att blodkärl i halsen, näsan och kring ögonen går sönder. Jag spottar och fräser ut blod efteråt och ser ut som någon har pickat mig med en nål runt ögonen och ibland ända ner på kinderna.
När den värsta attacken har fått upp det mesta känner man hur det sitter fast mat i matstrupen som man får kämpa med att få upp...eller ner! Alltså, måste jag välja att dricka vatten i det läget så jag kan få ner den mat som fastnat i halsen eller krampa mer så jag får upp det...
Efteråt är jag helt darrig, tårarna rinner både på kinderna och genom näsan, och det gör jag inte för att jag gråter utan för att kampen för att få upp maten är så tuff mot kroppen. Ibland är jag rädd att magsäcken eller något inre organ ska gå sönder, så kraftfull är denna form av kräkningar.
Jag vet hur jag kommer se ut, dagen efter...
Inte mitt öga/bild. 
Jag vaknar motvilligt, huvudet spränger och jag har svårt att få upp ögonen.
Tittar mig motvilligt i spegeln och ser inget, ögonen är så svullna och det är jättesvårt att droppa i ögonvätskan som jag måste droppa i varje morgon (Min medicin gör så att jag får torra slemhinnor). Jag ser ut som jag varit i slagsmål och tanken på att stå i klassrummet idag lockar inte väldigt mycket. Det blir mycket smink idag!
När jag kan äta idag vet jag inte...magen är fortfarande inte "tom"...