Gamla bogginlägg

Jag har bloggat i många år och tänkte samla ihop de inlägg som rör just min kropp och det jag varit med om eller tycker om tjockis-livet, tänkte jag samla här. Det lär bli några meter så var beredda och det finns upprepningar i massor - dessa kan man ju försöka hoppa över! :-)

Magsäcksopererad

torsdag, augusti 30th, 2007

Ja, det är jag – magsäcksopererad! Jag har alltså varit så tjock att jag inte såg någon annan utväg för 12 år sedan. Jag hade kämpat som en liten blå att gå ner 30 kg genom vanlig kaloridiet och träning via Försäkringskassans Obesitasklinik i Tranås. Det tog ett halvår men när julen kom så var det tvärstopp! Kommer ihåg att jag tänkte ”Jag kan unna mig vad jag vill över jul och sedan kämpar jag på igen.” Men det gick inte bara. De nästkommande två åren lyckades jag ändå hålla vikten något så när. Upp fem kg och ner fem och så höll jag på fram till jag blev gravid. Situationen jag var i då, var den sämsta tänkbara med tanke på pappans roll till mitt ofödda barn och allt annat omkring mig. Jag gick in en depression och jag gjorde nästan inget annat än åt och det resulterade i att jag gick upp de där 30 kilona och när min son var född insåg jag att jag var lika stor som jag var innan förlossningen. Rena, rama katastrofen!

Bara tanken på att försöka gå ner det där på egen hand gav mig panikångest och jag började ringa runt till olika vårdcentraler för att få hjälp. Det fanns ingen! Det bästa någon kunde åstadkomma var att skicka mig till en dietist! NEJ TACK! Jag vet exakt vad jag kan äta och inte så det skulle ju knappast hjälpa mig att få en lista med mig hem över vilken mat som innehöll vilka kalorier. Det hade jag vetat sedan jag första gången bantade som 13-åring på Borås Lasarett och levde på 1000 kalorier om dagen.

Vad gör man då?

Jag tog saken i egna händer och ringde Sahlgrenska och fick en tid till kirurgen där. Eftersom jag inte hade någon remiss eller inte heller varit sjukskriven en enda dag i hela mitt liv pga övervikt så ansågs jag ju på något vis ”frisk”. Men kirurgen fattade mitt problem och jag ställdes i kö…väntetiden skulle vara ungefär ett år.

Under detta år var jag mammaledig och förutom att ta hand om min son och deppa över mitt kärleksliv som inte fanns och dessutom blev ännu mer utelämnad då pappan till sonen flyttade upp till Norrland när vår son var 3 månader gammal. Jag var helt utelämnad till mig själv med mina två barn. Urdeprimerad och fetare än någonsin och vad gjorde jag? Jo, jag fortsatte att missbruka mat och ju mindre jag orkade röra på min allt tyngre kropp, desto mer åt jag. Jag orkade knappt gå till affären och handla mat utan skickade oftare och oftare min dotter som då var i sjuårsåldern till affären. Då slapp jag också alla glåpord och blickar…jag minns att jag skrev någon slags dikt det året om att det hade varit så skönt att få gå igenom en folkhop utan att någon lade märke till en.

Vid jul började jag få panik. Jag ringde kirurgen en gång i månaden och frågade hur långt jag stod i väntekön och fick bara svaret ”Ring nästa månad igen.” När jag ringde i december hotade jag med självmord och ja, jag menade faktiskt vad jag hotade om. Jag fick en återbesökstid och kirurgen jag mötte då, tog mig i hand och sa att jag absolut skulle få besked i juldagarna.

Jag satt hela julen och nyåret och väntade på att de skulle ringa. Nu var jag så fet att jag var tvungen att hålla i handfatet för att få över benen i badkaret när jag skulle duscha och sätta mig upp i sängen när jag skulle vända mig om. Jag fick andnöd när jag böjde mig ner och min livskvalitét var på botten.

Efter nyår ringde jag igen och fick förvånat svaret ”Har ingen ringt dig, vad konstigt! Vi skickar ett brev!”

Tre dagar senare hade jag en operationstid! Den 20 februari skulle jag äntligen få opereras!

På operationsdagen vägdes jag och vågen visade: 172,4 kg! FY FAN!

Jag hatade mig själv och min feta kropp. Hur hade jag kunnat låta det gå så långt? Jag grät på operationsbordet och bad om ursäkt för att jag var så fruktansvärt fet…

Sonens pappa hade flyttat tillbaka till stan och tog hand om min dotter och sin son medan jag låg på sjukhuset. Jag låg på intensiven i två dygn och sedan flyttades jag över till en vanlig avdelning. Allt hade gått bra och jag kunde inte fatta att jag inom ett år ungefär skulle bli normalviktig! Det är som att sitta med en väska fylld av 10 miljoner kronor och någon säger ”Det är ditt!” Man fattar det inte.

Naturligtvis blev det strul efteråt men det var inte själva operationens fel utan sonens pappa som utlöste det. Jag skulle få sova hemma över fredagsnatten och han kom och hämtade mig men blev arg på mig, på väg ut till hissen och lämnade mig ensam med sonen i famnen på Sahlgrenska och stack iväg. Där stod jag, nyopererad med min son i famnen. Jag var helt enkelt tvungen att åka hem. Vem skulle annars ta hand om min son? Jag började naturligtvis kräkas och efter fyra dagar hemma var jag så uttorkad att jag inte hade något annat val än att placera mina barn på ett tillfälligt fosterhem och lägga in mig igen. När jag äntligen fick dropp så stabiliserades allt och jag slutade att kräkas. Min största skräck var ju att börja spy, så som jag hade gjort när jag opererade mig i Lycksele 20 år tidigare. (Det är en annan historia och mycket värre än den här) 

När jag kom hem kunde jag få i mig en kaffekopp med soppa ungefär och hungerkänslorna var helt borta. Jag kunde inte väga mig hemma men var sjuskriven och kunde väga mig på vårdcentralen. Jag gick ner 30 kg på 3 månader och i maj började livslusten sakta komma tillbaka. Det året gick jag ner totalt 50 kg – den vikt jag hade lagt på mig under den tiden jag var gravid och året efter då jag väntade på operationen. Alltså blev jag inte smalare än när innan dessa två år. 

Normalviktigheten infann sig aldrig men jag levde och jag kunde röra mig – livskvalitén kom tillbaka och jag var ”mig själv igen” även om jag fortfarande var tjock.

Jag lärde mig att äta mindre portioner för åt jag för mycket eller för fort så fick jag spy upp allt. Det gjorde fruktansvärt ont som annars. Någon eftervård fick jag inte eller stödsamtal. Jag fick hantera det här precis som jag ville och kunde!

Så med jämna mellanrum bantade jag som alla andra för jag började gå upp i vikt igen efter några år. Så överviktsproblemet var inte slut bara för att jag var magsäckopererad. Det kan tyckas vara konstigt och det var det för mig med. Folk kommenterade ständigt hur lite jag åt och kunde inte förstå hur jag kunde vara tjock eller inte gå ner mer än jag gjorde. 

För cirka tre år sedan började jag få kramper i mellangärdet som strålade upp mot käken, genom ryggen,  på ena sidan och jag var säker på att det berodde på den tand som var sönder …jag hatar tandläkaren så jag drog ut på det hela. Inte några månader - utan några år! Varje gång jag fick ”kramp” tog jag en Ipren och krampen försvann, så det funkade ju! Men efter två år så fungerade inte det längre…jag hade inga tabletter hemma och insåg att krampen släppte genom att bara dricka vatten. Då började jag ana ugglor i mossen och tänkte att jag kanske hade en tumör i ryggraden eller något annat allvarligt. DÅ tog jag tag i saker och ting! (Ja, jag är hopplöst seg)

Först gick jag till tandläkaren och räknade med att bli totalt utskälld men det blev jag inte – det var bara en lagning som pajjat och jag hade inte ens en infektion. Det tog 20 minuter att fixa!

Gick hem och väntade en vecka för att se om krampen gick bort. Det gjorde den inte.

Beställde tid hos min husläkare (som var på semester) och när jag kom dit beskrev jag mina krämpor för en akutläkare som talade om för mig efter två minuter att jag hade en hjärtmuskelinflammation! NÄHÄ!?

Han tittade på mig och sa ”Om du vet vad det är för fel på dig, så borde det vara du som är läkaren och jag som är patienten!” Sedan skrev han ut antiinflammtoriska tabletter som jag käkade i två veckor utan något som helst resultat.

Tillbaka till min ORDINARIE läkare och skällde lite över den inkompetente akutläkaren. Husläkaren skrev en remiss till Lundby sjukhus för att göra en total genomgång av mitt matsmältningssystem för han misstänkte att jag kanske hade ett bråck efter min operation.

Jag hann aldrig så långt.

En dag i slutet på januari vaknade jag av att jag hade en puls (fast det förstod jag inte) som inte var av denna värld. Hela jag vibrerade och jag ringde både sjukvårdsupplysningen och den vårdcentral jag tillhörde och båda sa bara en sak: ”Vi vet inte vad det är men det är inte en hjärtinfarkt, vänta till nästa dag.”

Jag väntade i två dagar och på den tredje dagen åkte jag akut till min husläkare och tio minuter senare satt jag i en taxi på väg till Sahlgrenska med orden: ”Du har förmaksflimmer.” Jag förstod inte ens vad det var...

Jag trodde jag skulle få vänta i flera timmar på Sahlgrenska men jag hann inte ens sätta mig, så låg jag på en bår och hade ett helt läkarteam omkring mig. Jag hamande på en akut kardiologavdelning. Det är där man hamnar om man får en hjärtinfarkt tex. Jag fattade verkligen inte vad som hänt! Jag var ju knappt 40 år fyllda! Läkarna fattade inte heller för det vanliga är att man är i 70-årsåldern och det är enbart 5% av alla som råkar ut för sådant här. De frågade mig en massa frågor om familjen, droger, alkohol och annat som de funderade på kunde utlösa ett förmaksflimmer på en så ung människa…de hittade inga svar.

Sedan följde tre månader av provtagningar och väntan på att bli elkonverterad (elchocker i hjärtat) för att få rätt sinusrytm igen. Hade jag kommit in till sjukhuset inom 48 timmar från det flimret började, så hade jag inte fått vänta så länge. Detta fick jag vid påsk och när jag kom hem tassade jag baske mig på tå för att inte hjärtat skulle börja flimra igen. Jag var livrädd och hade en fruktansvärd dödsångest. Varje kväll tänkte jag, innan jag somnade: Jaha, då får vi se om jag vaknar igen...

Jag fick efter det gå på efterkontroller och gjorde alla tester man kan som har med hjärtat att göra och inget var fel! Åkte också till Lundby och kollade min matsmältningsfunktion och de hittade inget fel heller! Nähä, då är jag väl frisk nu då?

Nope!

Krampen fanns där fortfarande och efter några månader började pulsen att bråka igen. En vilopuls på 90 i minuten är inte kul! Började käka mediciner igen, dels för hjärtat och Reflux för magen…och när inte det blev bättre fick jag ett enzym utskrivet som hjälper för matsmältningen..jaha! Varför då, då?

Jo, så här här det! Magsäcksoperationen gör att jag inte har någon riktig magsäck. I magsäcken förbereds maten innan den går ut i tarmarna. Alla vet ju hur stark magsyran är…den har inte jag. Spyr jag på tom mage så kommer det bara upp luft! Så den mat jag äter går alltså rakt ut i tarmsystemet – osmält! Vad händer då? (Det är väl det som kallas för "dumping". Något jag inte hade hört talas om alls förrän jag hörde om det på teven.)

Jo, magsyran som ändå måste finnas där, som kommer från gallan, pumpar som en dåre ut det i tarmsystemet och då blir det jättesurt  och för att motverka det så börjar bukspottkörteln pumpa ut andra syror som ska motverka gallsyran…jaha, då blir det lite kaos i mina tarmar och därav kommer mina kramper. Det går nervtrådar från magen upp mot hjärtat och för att magen har jobbat på övertid i flera år så blev det tjall på linjen med mitt hjärta. Det här känner jag tydligt för ibland när jag har ätit så börjar pulsen slå jättehårt. Det är som jag har flera stycken hjärtan i min kropp, i huvudet, öronen, bröstkorgen och i magen. 

Kan jag leva med det här? Ingen aning. Misstänker att det är en fråga om tid innan hela tarmsystemet rasar. Och vad som händer då, det vet inte jag.

Vad vill jag säga med det här då?

Jo, jag läste nyss om att barn med svår övervikt blir magsäcksopererade. De är inte ens myndiga, bara väldigt olyckliga. De ser en utväg ur överviktshelvetet genom denna typ av operation och jodå, de kommer säkert må bättre och gå ner i vikt. Men till vilket pris? Kommer de också ligga på kardiologen om 10 år och undra vad som hände? Hur ser deras tarmsystem ut om 20 år när de är i medelåldern?

Vems ”fel” är det att dessa barn blir opererade för övervikt?

Vems fel är det att jag är fet?

Hur långt är man beredd på att gå för att komma ut ur fetmahelvetet? När jag var barn var jag det enda tjocka barnet i hela skolan. Jag var van att vara den enda med viktproblem. Men idag känns det som att hälften av befolkningen är småfeta till övertjocka…jag är inte ensam längre och dessutom sticker jag inte ens ut längre. Jag har blivit den där osynliga människan som jag längtade efter att vara när jag vägde 170 k, men inte för att jag blivit normalviktig utan för att andra blivit överviktiga. Det är rent för jävligt!

Jag blir FÖRBANNAD när jag ser tjocka barn! Jag undrar hur föräldrar tänke som anser att det är legalt att låta sina barn bli feta? Jag har tre barn och INGET av dem har problem med vikten och de har anlag – det lovar jag! Men de får  INTE käka godis varje dag, de får inte snabba kolhydrater mer än vid enstaka tillfällen. Vi har inte varit på McDonalds på två år och när de är sugna på hamburgare köper jag runda, grova bröd och gör mina egna! Dricka är bannlyst och nästan allt godis också. Och nej, de gråter inte efter det och tycker jag är den värsta mamman i världen för jag har förklarat för dem vad socker gör med kropppen och glukossirap och snabba kolhydrater. Vi läser på näringsinnehållet på grejerna vi köper i affären och vi äter gott och nyttig. Jag tänker INTE skriva under mina barns dödsdom, det är samma som barnmisshandel enligt mig. Det räcker med den misshandel jag själv blivit utsatt för och utsatt mig själv för.

Sedan tre år tillbaka försöker jag hålla mig ifrån kolhydrater så mycket det bara går. Jag lever på proteiner och vitaminer. Jag äter massor med grönsaker och kött, fisk, fågel och ägg. Jag har gått ner 30 kg och när jag håller mig till den typen av mat, går jag inte bara ner i vikt – jag mår bra psykiskt och suget jag kämpat med sedan jag var barn är hanterbart. Önskar att jag visste det här för 12 år sedan, då hade jag kanske inte lagt mig på operationsbordet.

Just nu mår jag bra men kramperna och pulsen som går upp och ner – det är inte borta.

Så ni föräldrar som har tjocka barn och funderar på att lägga dem på operationsbordet – tänk en gång till!

Det känns så orättvist!

onsdag, januari 23rd, 2008

På femman går det ett program om USA’s fetaste kvinna. 400 kg kvinna på 29 år gammal som faktiskt inte klarade det. Hon dog, efter sin magsäcksoperation. Jag brukar inte vilja titta på alla dessa ”dokumentärer” om överviktiga, överfeta människor, eller alla ”gör-mig-smal-program” som rasslar ur teven på olika kanaler i olika varianter. De hjälper inte mig – jag får bara ännu mer ångest över att jag är fet, att jag inte klarar av att bli inspirerad och tänker ”nu jävlar ska jag ta tag i min vikt”.

Vad fan! Jag har inte gjort något annat i hela mitt liv än ”tagit tag i min vikt”!!! Till vilken nytta???

Jag har genomgått två olika operationer som skulle hjälpa mig med min vikt. Första gången var jag i början av 20-årsåldern. Jodå, jag gick ner i vikt. Jag gick ner 65 kg på ett halvår och höll på att dö av undernäring. Jag blev mer eller mindre tvingad att re-operera tillbaka mina tarmar för att inte dö av undernäring. Fick jag någon eftervård? Nej.

Fick jag någon upprättelse? Nej. Jag minns att en tidning tog kontakt med mig och ville ha min historia och jag berättade den…men den pubilcerades aldrig. Sjukhuset tystade ner den. Det skulle ge negativ pubilcitet.

För tolv år sedan var jag i en annan situation efter min andra graviditet som i princip var en lång depression, där jag tröståt utan gränser. Jag gick upp 30 kg och när jag fött mitt barn så var jag lika stor som när jag var i nionde månaden. Året efter var en lång kamp för att hamna på operationsbordet igen och när narkosmasken lades över mitt ansikte vägde jag 170 kg. Jag grät av förödmjukelse för att jag var så jävla fet. Jag hatade mig själv och visste att om jag inte gjorde denna operation skulle jag dö och mina barn skulle få växa upp utan sin mor. Det liv jag levde var inget liv överhuvudtaget. Jag skämdes så oerhört och varje gång jag gick utanför mitt hem fick jag negativa reaktioner av olika slag – allt från gloende blickar till elaka kommentarer. När jag efter ett års väntan fick veta att jag äntligen skulle få göra min magsäckoperation kunde jag inte fatta att tanken på att vara en ”normal” person inom en snar framtid var så svindlande att jag fick kramp i magen.

Jag skulle bli normal!

Blev jag det någonsin?

Nej, det minsta vågen stått på sedan jag gjorde den där operationen är 115 kg. Jag har gått upp till över 140 kg och ner till 115 kg några gånger under dessa tolv år och den enda gången det enbart berodde på magsäcksoperationen var året efter, sedan vände det och jag började gå upp igen…för att ta tag i det och gå ner av egen maskin …för att tappa orken och äta som ”vanligt” och gå upp igen och så ner igen och upp…

Hur länge orkar man hålla på så? Just nu orkar inte jag inte alls. Jag har kronisk magkatarr och problem med oregelbunden puls. Jag äter piller varje dag och har gjort det, de sista tre åren…det tar aldrig slut. Jag är fet, jag är svullen av vätska i kroppen så jag har ont i leder och känner hur det stramar över smalbenen. Känslan av att hata mig själv kryper sakta på och jag söker efter den där ”nu-jävlar-känslan” som brukar infinna sig när jag fått nog av att vara fetare än vanligt men den infinner sig inte. Enbart det dåliga samvetet och skammen finns där. Jag vill inte vara tjock!!!! Jävla jular…varenda jävla år när julen kommer så rasar min motivation och jag börjar äta som en tok och sedan tar det bara några veckor så känner jag mig precis lika äcklig som när jag vägde 170 kg. Det spelar ingen roll vad vågen visar – man känner sig äcklig, odulig, skamsen och svag.

I programmet om den feta kvinnan visades en grupp av folk som alla gjort sin magsäckoperation. De presenterade sig genom att tala om hur mycket de gått ner och på hur kort tid. VARENDA EN AV DEM VAR NORMALTJOCKA PÅ ETT ÅR!!!

Varför har jag inte en enda jävla dag fått uppleva det? Varför gick aldrig jag ner under 100 kg??? Är det något fundamentalt fel på min kropp? Dricker jag grädde till frukost och socker till middag och rör mig inte ett skit under dessa år?

Nej, faktisk inte. Minns det första året efter magsäcksoperationen. Jag var precis som alla andra magsäckopererade – jag åt som en mus och när de första 30 kg försvan så var jag ute och dansade som en tok, gick långa promenader och simmade. Det lilla jag kunde äta var ofta matesterna efter min lille son. Att få i sig en hel pizza var inte att tänka på, jag kanske fick i mig en ”slize” och var mätt i flera timmar efteråt. Jag åt alltså mindre än en 2-åring och likt förbannat gick jag inte ner mer än till 115 kg, innan det började vända och gå upp igen.

Har jag fått någon eftervård? Nej.

Har någon reagerat och frågat sig varför jag inte gått ner mer? Nej.

De gånger jag möter vården så är det inte EN ENDA som säger: Det måste vara något som inte stämmer här. Vi kanske ska försöka komma på vad det är. Jag har legat inne för förmaksflimmer, jag har varit inne på otaliga EKG-undersökningar, magsäcks-och tarmröntgen och ingen jävel hittar något ”fel” – det finns inget avvikande när det gäller ämnesomsättning, njurar eller andra tydliga orsaker till mina problem. Jag är ”frisk” men likt förbannat är mitt liv tydligen vikt till att leva som en tjockis!

Jag känner mig så jävla bitter, arg, besviken och misslyckad. Blir så trött på alla bantningstisp, tjockisprogram och tjafs. Jag har stenkoll på vad man får äta och inte äta. Jag vet att kolhydratmetoden funkar – jag lyckades gå ner ca 30 kg på tre år med den men fick också så hemska kramper ibland att jag blev tokig pga av min kronsika magkatarr eller vad jag ska kalla det. Tarmar och matsmältningssystemet är på väg att kollapsa pga all osmält mat som åker rakt ner i mina tarmar. Har man ingen magsäck så har man inte och den går inte att fixa tillbaka – den har kroppen ”slukat”.

Jag har några bekanta som gjort samma form av magsäcksoperation och gissa om de ser ut som mig eller som en ”normal” människa? Jodå, de har gått ner till normal vikt och fått ”nya liv”! Men inte jag!

Jag tycker det är så jäääääävla orättvist!

Jag väntar på att få tid hos en hjärtspecialist men det är ju inte hjärtat det är fel på egentligen men det är ungefär som när min son fick utslag på händerna och fötterna och läkaren sa: – Jag vet inte vad det är eller varför men han får en salva som lindrar klådan….alltså, man försöker bota symptomen men inte orsaken.

Självtortyr!

tisdag, april 1st, 2008

Ibland undrar jag hur jag fungerar. I långa perioder finns det absolut ingenting i mig som orkar bry sig om att tänka på vad jag stoppar i min slitna kropp. Jag sväller upp som en ballong, blir fetare, får kramp i magen och är bara så jääävla trött. Hatar mig själv är nog att ta i men jag tycker defintivit inte om mig själv. Sedan kan det räcka med en liiiiten morot så hittar jag hur mycket motivation och målmedvetenhet som helst.

Går in på Apoteket i söndags och hittar ett erbjudande jag inte kan tacka nej till: Köp 3 paket Moodifast och få 50 kr rabatt. Så då gör jag det! Något jag TÄNKT göra sedan nyår ungefär. Men nu är det så att jag ska åka upp till den stora Hufvudstaden över helgen som kommer och då måste jag ju bara se bättre ut än jag gör, vill ha bort min svullna, trötta kropp. Ska ju träffa folk! Och efter en hel helg med kramper i magen så känns det ganska lätt på något sätt att ge magen ”semester”. Inget annat tycks ju hjälpa mot dessa jävla kramper.

Måndagen kommer och jag häller upp min första shake på Moodifast med chokladsmak och bereder mig på att det ska smaka vedervärdigt. Det gjorde det inte, det var tom gott! Till jobbet tar jag med mig två påsar, en med chokladsmak och en med purolök-och potatissmak. Den funkar, den med. Hungern satte in vid niotiden men med lite te och vatten släppte det…kände att det här klarar jag!

På kvällen börjar min dotter fixa käk till idag, köttfärssås och spagetti. Aldrig har mat luktat så gott, känns det som. Det känns så LÄTT att bara stoppa ner fingrarna i maten och ta en smakbit men jag behärskar mig. Tar en stooor kopp te och sätter mig framför teven istället och ignorerar att hon även fixar chokladpudding med vispad grädde till!  Åh, vad synd det är om mig!

Nä, det är ju inte det!

HUR många gånger har jag ätit köttfärssås och spagetti?

HUR många gånger har jag ätit chokladpudding och inte ens tyckt om det?

Jag dör inte!

Springer på toa som en tok för allt rinner rakt igenom mig, tom på natten får jag stiga upp och det känns som jag kissar tre liter ungefär.

Dag två; idag alltså. Fy fan vad trött och velig i skallen jag är. Jag släpar mig till jobbet och vid åttatiden ringer min mobil. Det är min yngste son som ringer och frågar varför han är hemma…jag har alltså GLÖMT att väcka min son! Jag är sur, jag är svag och skakig och tänker, det här kommer ju inte fungera…ska hålla ut iallafall för det kan ju faktiskt gå över. Bara lite abstinens kanske efter en kropp som är van vid massor av GI-mat och Atikins-mat.

Min väninna magsäcksopererade sig för några dagar sedan och fan, vad jag har svårt att vara glad för hennes skull. Hon är tjock som fan, snygg som fan egentligen, singel och har isolerat sig som en eremit i tre år. Nu är hon opererad och kilona kommer rasa i en fart hon aldrig varit med om förut. Eller som hon skrev i sitt mail till mig: Jag är så glad och om ett år så känner ni inte igen mig!

Jag kan ju hålla mig för skratt. Jag – den magsäcksopererade, misslyckade, feta, trötta, slitna idioten med kramper i magen dagligen ..ja, jävlar vad det är svår att vara glad för andra i en sådan situation.

Att fasta eller inte fasta, det är frågan!

söndag, april 20th, 2008

Eller nåt! 

Klokheten säger mig att jag ska fortsätta med mina fastekurer men så svåååårt det är! Det handlar inte om att man är hungrig. Det handlar inte ens om att man blir sugen utan på att man ska SKÖTA det! Glöm för fagerlund inte att tutta i sig de där fem påsarna om dagen, dricka mycket och bara fokusera! Nä, min hjärna fokuserar på helt andra saker och så plötsligt är jag så hungrig att en påse Nutrilett inte ens kan mätta i några minuter. Jag bara måste ha något att äta!

Ska skärpa mig i morgon. Jag bara måste! För inte fasen blir jag vare sig krampfri eller mindre tjock om jag inte skärper mig!

Inser att jag skriver så sällan på min blogg att jag glömmer bort vad jag skrev sist och måste uppdatera mig själv. *senil*