Min feta historia Del 1

Jag har blivit uppmanad att berätta min historia om mitt liv och kamp med maten, vikten och livet i sig. Det är en ganska lång historia så jag kommer dela upp den i små kapitel. Tänker inte skriva allt men jag ska försöka hitta orden, känslorna och tankarna.

Del 1
- Titta på Maria, så duktig hon är på att äta! Det var så min mor brukade uppmuntra min matvägrande lillebror att äta mat. Han hatade att äta vanlig mat och ville bara ha efterrätt...och det fick han. Efter lite tjat och gnat fick han sin efterrätt. Det var aldrig någon som behövde "hota" mig att äta. Jag åt alltid som om det var det sista jag skulle göra i livet.
Jag älskade mat! ALLT som man kunde stoppa i sig men naturligtvis fanns det favoriter: kakor var nog det jag älskade mest. På den tiden var det också så att det fikades en hel del. Kaffe med dopp var ju något som räknades som en naturlig del i livet. Min farmor, mormor och även min mor bakade mycket. Vi hade också en granne som bakade de mest underbara kakor och när det bjöds på kaffe så stod det minst tre fat med olika sorters kakor och bullar på bordet.

Jag fick lära mig att man skulle ta EN av varje sort. Hade jag fått göra som jag ville så hade jag rensat allt från kakfaten.
Jag minns faktiskt inte när jag började "stjäla" kakor från mammas frys och skåp men det började nog tidigt. Jag blev straffad både fysiskt och psykiskt när mamma skulle duka upp kakor för kalas för det var ofta som kakburkarna nästan var slut. Jag skulle ju bara ta EN kaka men det gick inte att stoppa mig...en kaka räckte aldrig...
Jag var nog omkring fyra år gammal när jag kom på att man kunde ta en sked smör och doppa den i strösocker och stoppa den i munnen. Eller blanda vispgrädde med socker..ÅH, det var ju så GOTT!

Det var som att det var ett stort hål inne i mig som jag ville fylla med socker och så här i vuxen ålder förstår jag att jag helt enkelt växte upp med ett sockerberoende som startade långt innan jag ens själv kan minnas. Uppväxt på välling, sockrad gröt, sockrat te, bröd och kakor - när kan man själv säga att nu är jag socker-beroende?
Jag är rätt övertygad om att min egen mamma är det också - eller rättare sagt hela familjen. Jag vet att min mamma idag börjar sin dag med kaffe och kakor, i sängen! Sedan äts det frukost...Idag bakas det inte lika mycket men mängden kakor är konstant.
Jag fick höra hur tjock jag var...och någonstans i skolåldern började den där kommentaren om hur duktig jag var på att äta bytas ut till - Ät inte så mycket, Maria, du är/blir så tjock!

Denna bild på mig är tagen när jag ska börja andra klass Jag minns det så väl där jag står i trädgården med uppsatt hår, blå manchesterbyxor och en randig t-shirt. (Ränderna är på längden).
Byxorna hade en väninna till mamma sytt för jag var ju så TJOCK att det inte fanns kläder att köpa. Tröjan var randig på längden och extra lång för att dölja min tjocka mage...
Tittar jag på den bilden idag så ser jag bara en vanlig, normalviktig unge på åtta år. Men jag minns känslan av hur tjock jag kände mig.

Den känslan försvann inte efter det. Skolan gjorde inte saken bättre. Det gick nog inte många veckor i skolan förrän jag var mobbad och detta eskalerade genom åren. Den tröst jag fann var att fortsätta äta, det som kallas för att tröstäta. Jag åt för att jag var ständigt sugen och jag åt för att jag var ständigt ledsen och jag åt för att jag var ständigt förtvivlad över att jag åt men ingen kunde komma med det stöd jag behövde. Någonstans kring 10 års ålder började det synas på mig att jag åt för mycket. Nu mobbades jag inte bara för allt möjligt utan fick även höra hur fet, äcklig och dum jag var.
Jag minns att all min veckopeng gick till godis och jag började även stjäla pengar ur mina föräldrars gömmor för att kunna finansiera mitt sockersug. Fick jag inte tag på några pengar försökte jag lura mig till godis och kakor i vår lilla lanthandel genom att säga att det var mamma som skickat mig att handla och att handlaren kunde skriva upp det på vår räkning. Det var på den tiden man kunde handla och skriva upp det man handlat för, för att betala senare. Minns min känsla av förtvivlan och förnedring när handlaren i affären faktiskt inte lät sig luras av mina försök. Åh, vad skulle jag NU äta???
Som tur var fanns det alltid kakor i frysen...och ibland glass. Jag stal till och med av min bror, både hans sparade slantar och hans undangömda godis. Han kunde spara hur länge som helst medan mina godispåsar tog slut på några minuter. Stryk fick jag när mamma upptäckte mina stöldräder men inget kunde stoppa mig - inget! Suget gick inte att stoppa hur ont det än gjorde av smällarna jag fick.

När jag var elva anmälde jag mig till Simträning. Tänkte att om jag nu tränar mycket så kanske jag kan gå ner i vikt. Vi simmade fem dagar i veckan och när jag var på "topp", simmade jag mellan 5000 - 7000 meter per pass. Men ner i vikt gick jag inte! Det var hemskt att stå på startpallen, på tävlingar, och se de konkurrenter som jag skulle tävla emot - små, smala flickor som var flera år yngre än mig men snabbare än vad jag var. Jag var urstark, vältränad...och tung. Det orsakade att jag aldrig blev någon snabbsimmare. Jag kunde simma hur länge och hur långt som helst men snabbheten satt i vikten.
I skolan kommenterades det ständigt om min vikt och skolsköterskor, lärare och matsalspersonal försökte gång på gång tala om för mig att jag skulle äta mindre och röra på mig mer...hur nu jag skulle ha TID att röra på mig mer vet jag inte. Fem simpass i veckan plus allt annat, som att man fick gå till skolskjutsen, cyklade överallt man skulle osv.
Det var jobbigt, helt enkelt!

Mitt första försök att banta skedde i samband med att jag konfirmerade mig. Jag var på ett läger utanför Stockholm och där lyckades jag på något vis dra in på socker, bröd och mat. Jag gjorde som jag lärt mig - åt mindre. Hur många kilon jag gick ner vet jag inte men tillräckligt mycket för att få sätta en säkerhetsnål i midjan, i min konfirmationskjol. Jag var jättestolt och tänkte att NU ska jag inte falla tillbaka till mina dåliga matvanor när jag kommer hem. Jag hann nog innanför dörren hemma så var det ett minne blott.

En dag, när jag var i 14-årsåldern,  var jag och min mamma på Borås Lasarett, varför minns jag inte, men där träffade jag en jämnårig tjej som hette Lena. Hon var mörkhårig och tjock, precis som jag, och väldigt söt. Vi började prata och hon berättade att hon låg inne på sjukhuset för att banta. Det tyckte jag lät som en jättebra idé och lyckades på något vis övertala både mamma och någon läkare att jag också skulle få läggas in och gå ner i vikt.
Jag var på sjukhuset i tre veckor och levde på 1000 kalorier om dagen. Hur denna mat smakade ska jag inte ens tala om...jag var jättehungrig och kände mig otroligt besviken för det enda jag upplevde var att jag var övervakad av sjuksystrarna. Jag gick ner till Borås simhall varje dag och simmade och sedan tillbaka till sjukhuset och åt denna hemska dietmat. Jag gick ner 10 kg på tre veckor och sedan tyckte nog vården att det räckte och jag fick komma hem...hem till det gamla, vanliga ätbeteendet. Mamma visste inte hur man lagade kalorisnål mat och kakorna låg ju där i frysen..
I skolan var det ju inte bättre heller. Utöver skolmaten, såldes det ju frallor, kakor, godis och dricka och min totala fixering vid just detta, gjorde att jag absolut inte missade att köpa en fralla, en kaka och en dricka på eftermiddagen. Hade vi håltimmar så drog vi ner på stan och köpte en sorts kaka som kallas för "Tunga" - bakat på bulldeg med en sträng av vaniljkräm i mitten och täckt med strösocker. Mina kompisar köpte kanske en sådan i veckan och jag köpte så många jag kunde för mina pengar. Pengar var ett stort problem för jag hade ju inte bara gått ner i vikt på konfirmationslägret, jag hade börjat röka också! (Ett missbruk till ett annat)
Stölderna av pengar pågick konstant hemma och straffen uteblev inte. När mina föräldrar insåg att jag hade stulit merparten av de pengar min mamma "tjänat" på att sälja sex stycken Labradorvalpar så blev straffet utebliven veckopeng i flera månader. Men jag lyckades alltid på något vis få tag på antingen kakor eller pengar. Jag tror jag var konstant i skuld till mina kompisar för antingen lånade man pengar eller cigaretter av varandra. Mobbingen var också konstant: Det finns ingen ände på hur många glåpord man kan kalla en tjock tjej på högstadiet! De lyckades till och med reta mig för mina fina, bruna ögon! Men det hade ju inte riktigt samma effekt som att jag blev retad för min vikt och min storlek.
Självkänslan var otroligt låg om det fanns någon överhuvudtaget. Jag var ju tjock, dum i skallen och lat - helt utan karaktär. Gick jag till skolsköterskan för att få en huvudvärkstablett så snackade hon om min vikt osv...jag vägrade väga mig, jag vägrade att prata med någon om min vikt - jag blev bara arg och obstinat.
GE F-N I MIG! LÅT MIG VARA IFRED!

Jag slutade skolan och därmed flyttade jag hemifrån i samma veva. Mamma hade ordnat ett barnflickejobb i Mullsjö och innan jag visste ordet av så bodde jag inte hemma längre.
Jag var 16 år.
Samma år skilde sig mina föräldrar och mina syskon delades upp: Mina systrar med mamma och min bror med min pappa och Maria...? Hon hamnade i Dalarna på ett kollektiv som fosterbarn. Mina föräldrar och jag var rörande överens om att ingen ville bo med varandra och jag hade träffat en kille på det här kollektivet som jag var kär i så det ordnades så "bra" för alla berörda! Att killen jag blev kär i var 23 år, alkoholist och narkoman, var det ingen som direkt reflekterade över. Han var ju både alkoholfri och drogfri på kollektivet...ja, ja, det höll i några månader och sedan var det kört där med. Men jag bodde kvar ändå.
Min fostermamma var en tjockis och där fick jag lära mig vad Viktväktarmat var för något. Vi försökte banta hela tiden och det bästa var, även om vi aldrig lyckades gå ner i vikt, att jag inte var ensam om mina viktproblem. Jag var ju inte ens ensam om att misslyckas. Jag och Rosa bantade om vartannat och käkade kakor om vartannat.

Där bodde jag tills hela fosterhemskollektivet splittrades ett år senare och Rosa tog med sig sin man, adoptivson och ett fosterbarn ner till Tiveden och jag plötsligt trodde jag var hemlös. Jag återvände till Falköping där min bästis bodde och skaffade mig min första egna lägenhet. Det var bara en sak jag missade: - Egen försörjning. Jag var 17 år.
Jag svalt!
Fick jag inte äta på nåder hos min bästis så pallade jag äpplen, den sommaren. Det var nog, dittils, den mest effektiva bantningen jag gjort. Jag gick säkerligen ner 10 kg på 2-3 veckor och alla mina kläder började hänga på mig. Då tyckte min bästis att jag skulle gå till socialen och söka matpengar och kommentaren jag fick när jag kom dig glömmer jag aldrig:
- Men lilla vän, du är inte myndig. VEM är din förmyndare? Någon har faktiskt ansvar för dig!
Hm? Ja, vem var det? Min mamma eller min fostermamma? De kom fram till att Rosa var min tillfälliga förmyndare och min mamma var min förmyndare i övrigt. Mamma hade träffat en man och flyttat med mina systrar till Lycksele. Min pappa hade sagt upp sig som pappa för han inte var min biologiska pappa..ja, det är en annan historia.
Socialen i Falköping tog kontakt med mamma och Rosa och plötsligt hade jag både en lägenhet i centrala Falköping med möbler och hyran betald (mamma betalade med mitt underhållsbidrag som hon fick för mig) och mat i kylskåp och frys! Jag blev dessutom inskriven på gymnasiet och fick studielån!  På den tiden fick man inte pengarna varje månad utan för hela terminen på samma gång. Dessa pengar skulle jag hushålla med hela terminen.
Det misslyckades jag total med och pengarna var slut på ett litet kick! Jag kunde ju köpa mat för allt!
Jag minns hur "lycklig" jag var när jag kunde gå till affären och STORHANDLA! Som 17-åring har man egentligen bara en sak i skallen när man handlar mat - att köpa mat som är billig och samtidigt mättande. Det blev mycket halvfarbrikat, snabbmakaroner och pulvermos, färdiga såser och framför allt - kakor, godis, chips, popcorn och smör.
När jag var fattig levde jag på snabbmakaroner med smör och curry. Har aldrig gillat ketchup särskilt mycket.

Ekonomin var total katastrof och skolan gick inte bra heller. Jag var inte mobbad men jag hörde och såg alla viskningar och pekanden när jag var i skolan. Jag orkade inte helt enkelt med samma känsla som jag hade när jag gick i högstadiet. Jag hoppade av skolan och hade skulder upp över öronen. Jag lyckades få ett jobb i en kiosk några månader under våren, så jag hade pengar att handla för. I kiosken fanns ju det jag älskade mest: Godis och dessutom behövde jag inte betala... ha ha!
Framåt sommaren brakade jag ihop helt när jobbet tog slut och jag inte hade någon inkomst. Jag ringde min mamma och grät och hon ville att jag skulle komma till Lycksele, så skulle hon "ta hand om mig".

Hur gör man när man vill till Lycksele från Falköping, utan pengar?
Man liftar.
Det tog 24 timmar.

En vecka senare hade jag en lägenhet i Lycksele. Mamma och hennes man åkte ner till Falköping och packade två kartonger med de grejer de tyckte att jag behövde och kastade resten och sade upp lägenheten.

Nu började fas 2 i mitt liv - livet i Lycksele.
Jag fyllde 18 den sommaren.

Fortsättning följer...