söndag 20 november 2011

Sektliknande?

Såg att Kostdoktorn hade lagt upp en länk till följande artikel i DN, igår: När stärkelsen blir synd En liten kolumn av Lena Andersson, där hon likställer LCHF:are med sektmedlemmar eller ännu värre, rätt korkade människor. Hon har roat sig med att klippa ut kommentarer från ett LCHF-forum, vilket vet jag inte, som är rätt "korkade" och även ur sitt sammanhang. Nej, jag blev inte upprörd över kolumnen i sig och kan tom förstå häcklandet till en viss del. Jag kan erkänna att jag själv blivit mer och mer "fanatisk" när det gäller just LCHF men att känna sig som en sektmedlem känns LITE främmande. Däremot finns det ett tydligt mönster som är ytterst mänskilgt: Vi mot dom-känslan.
Jag smög in på lite olika Gastric-by-pass-forum igår och läste lite kommentarer där också. Vågar inte riktigt ansöka om medlemsskap för risken är ju att jag blir halshuggen för mina negativa åsikter om just denna operation. Men läser ungefär samma kommentarer, även där. Frågor om vad de kan äta och inte osv. Kommentarer om hur ont de har i magen och hur mycket dumping man får om man äter tex pasta eller något annat. Den "roligaste" upptäckten var nog när jag läste en inbjudan till en veckoträff i Tidaholm för magsäcksopererade: Vi ses på onsdag klockan...och bjuder på kaffe och KAKA! VA???
Efter "debatten" på Aftonbladet så var ju alla så noga med att tala om hur viktigt det var att äta enligt läkarnas ordinationer och inte tror jag att läkarna har rekommenderat kakor! Ha ha!

Men samma känsla får jag ju där - det är vi mot dem - kom inte hit och tyck något som vi inte tycker för då får du veta hur fel du har!
Skulle ju upptäcka samma fenomen inom politik, andra kosthållningsvarianter som tex vegetarianer. Tänk om jag gick in i ett vegoforum och skrev hur bra det är att äta kött! Oj, det skulle bli kalabalik!

Det är lätt att häckla och tycka saker kring just mat av någon anledning: Kanske för att just mat är så viktigt för alla människor. Äta bör man annars dör man...vi kopplar så mycket till just maten. Allt från tradtioner som julen tex till känslor att vi nästan glömmer bort att kroppen inte är programmerad att veta att oj, nu är det jul, nu är det okej att trycka i sig massor med godis och fikabröd eller nu är jag ledsen så det är okej att trösta sig med en liter päronglass...våra gener har inga känslor, våra celler har inga känslor och åtminstone min kropps känslor går mer ut på att reagera rent fysiskt på om jag äter näringsfattigt eller näringsrikt. Kroppen blir "glad" när jag ger den det den behöver.

Att tycka att det är okej att äta smör och ost till lunch för att det inte finns något annat låter ju så FEL! Men det låter ännu mer fel att inte äta något alls, eller en stooor kanelbulle och en kopp kaffe. Hade en kollega som lever på kanelbullar på jobbet. Hans hud är alldeles rödmosig efter år av denna föda och nej, han är inte ens överviktig eller har diabetes men frågan är ju hur han mår egentligen? Ja, han är extrem i sitt sätt att äta och det är inte många som gör så, det vet jag. Min idiotlunch kan ju bestå av kaffe med grädde och ostbitar också. Men vad känner kroppen? Vad signalerar den när jag äter så? Den säger bara: - Nu är du inte hungrig, trött och uppblåst, så jag finner inget "fel" i att göra så ibland. Vissa dagar är jag hungrigare och lägger ner lite mer energi på att äta riktig mat. Folk blir allmänt provocerade av den mat jag lägger upp på min tallrik och rynkar på näsan, kommenterar: - Så DÄR kan man ju inte äta! Du kommer bli SJUK och FET!
Min kommentar brukar vara: - Jag har gått ner 35 kg och mår bättre nu än jag gjort i hela mitt liv.

Det räcker som argument för mig.

Det finns en gyllene medelväg och ingen DÖR av att käka en frukt ibland eller tom en kaka om det skulle vara så. Det bestämmer man SJÄLV.
Men den sjukdomsinsikt jag har för min egen del är att jag är sockerberoende och INGEN uppmanar en nykter alkoholist att ta sig en lättöl till lunchen, så varför tycka att jag är konstig som säger nej till socker är lika dumt.
Jag bakar i princip aldrig något substitut för fikabröd heller, just av den anledningen. Det ger mig signaler i min skalle att kakor är okej att äta och risken att jag faller tillbaka i mitt beroende är stort.

Låg igår och tänkte tillbaka på hur jag mådde innan jag blev "fanatisk". Jag köpte ofta stora lådor med havrekakor på Netto - den billiga varianten för 17 kr. En sådan låda kunde räcka i 1-2 dagar och jag kunde tom bli arg när jag insåg att ungarna varit och nallat ur den så den tog slut fortare än jag räknat med. Jag kunde inte/kan inte äta stora mängder av något alls så prioriteringen var: Ät mat, sedan kakor och då fanns det inte alltid plats för så många kakor men iallafall - jag åt vad jag kunde få ner! Ständigt mätt, ständigt på jakt efter socker, ständigt sugen...varje morgon vaknade jag med en tung, svullen kropp, uppsvullen mage, ofta huvudvärk och taskigt humör. Magen var nog värst. Jag såg ut som jag var gravid och magen var STENHÅRD! Inflammationer i hälsenorna som gjorde att jag haltade när jag gick, smörjde in mig med Ipren - eller Voltarensalva både morgon och kväll och inget hjälpte. Jag gick med ständig värk i hälsenor, knän, höfter och rygg. Vissa nätter kunde jag inte sova alls för det spelade ingen roll i vilken ställning jag försökte sova så hade jag för ont för att kunna sova alls.
Psykiskt hade jag ju dåligt samvete hela tiden för att jag inte kunde låta bli att äta kakor, mackor med en massa jox på, glass och den där GODA chokladen, helst mörk med fylling av Chili och körsbär eller Chokladmousse, gärna frukt och då naturligtvis den sötaste frukten: Bananer och gärna som Banankaka! Mosad banan med socker på är också väldigt gott...en sockerknarkares liv i ett nötskal!

Hur lyckas man komma ur en sådan ond spiral?

MÅLBILD!

En målbild som FUNGERAR! Vi blir matade med målbilder men ofta är dessa inte tillräckliga:
- Det är inte bra för dig
- Smal = snygg
- Slippa kommentare och kränkningar angående vikt och utseende
- Hämnd - de ska allt få veta att jag kan!
- Kunna köpa snygga kläder istället för tält.
- xxx (Valfritt)
Du kan välja alla dessa traditionella målbilderna och det funkar inte ändå för det räcker inte med vad man "borde" göra.
Min målbild är högst personlig och gäller BARA mig, ingen annan, men den funkar! Den funkade så bra att jag lyckades bryta mitt sockerberoende på egen hand men jag tror faktiskt jag är ett undantag och samtidigt så inser jag ju också att det tog mig hela mitt vuxna liv att hitta just den målbild som fungerade för mig. Jag kämpade med LowCarbHighFat i sju år innan jag klarade det. Men kanske det var värt de där sju åren för varje gång jag höll mig ifrån socker och stärkelse så kom bonusen direkt: Magen lugnade ner sig, jag blev piggare och smärtorna i kroppen reducerades, vikten rasade men ÄNDÅ räckte det inte mer än till att jag faktiskt själv UPPLEVDE det jag inte upplevt förut på alla andra varianter av dieter och operationer.

När magsäcksopererade säger att de aldrig mått så bra i hela sitt liv så är det sant men utifrån vad? Har man varit tjock i hela sitt liv så är det ju rena miljonkänslan att ställa sig på en våg och se att man gått ner 10 kg på en vecka eller som i mitt fall: 50 kg på fyra månader. Man är sååå lycklig! Man mår sååå bra! Man vill inte ens tänka på magkramper, dumping, vitaminbrist eller vad det nu kan vara. Man går ju ner i vikt! Plötsligt kan man promenera, dansa, köpa kläder och få positiva kommentarer om hur fin man är!
Det är klart att man mår bra!
Man ångrar sig INTE - för man vet någonstans att om jag inte hade opererat mig så hade jag suttit där hemma, tjock, deppad och stoppat i sig allt det där som gjorde en tjock från början...

Det tar nog flera år innan man kanske inser att det inte räcker.
Jag är fortfarande en beroendemänniska och det måste jag leva med hela livet men nu har jag ett hållbart alternativ till det:
LCHF

Klart man blir religiös! Men sekt-medlem är jag icke!