Vaknar idag med ont i huvudet, svullen i halsen och allmänt småeländig. Ringer och sjukanmäler mig. Men oavsett hur jag mår så måste jag ändå gå till affären och handla mat. Att föda tre hungriga tonåringar innebär att sakerna i skåpen tar slut rätt fort! :-)
Igår blev det grillade kycklinglår och sallad med ost och currydressing och det var poppis. Inser också att ju mer jag verkligen läser innehållsförteckningarna på matvarorna jag vill köpa, desto mer inser jag hur mycket socker det är i ...ALLT! Hittade till och med lufttorkad skinka med druvsocker och glykossirap. HUR lyckas de?
När jag kommer in i affären ser jag min granne, kvinnan som flyttade in i min förra lägenhet för 3,5 år sedan. Då väntade hon sitt första barn. Hon kommer från Kurdistan och tyckte det var så annorlunda i Angered, jämfört med Hammarkullen. I våras frågade hon lite försiktigt vad jag hade gjort för att gå ner så mycket i vikt och jag berättade om LCHF och gav henne lite tidningsartiklar som jag hade sparat. Hon berätade då att hon funderade på att göra en Gastric by pass och jag avrådde henne och uppmanade henne att prova äta enligt LCHF och lovade att ge henne både råd och stöd. Hon berättade också om sin bror i Kurdistan som var så kraftigt överviktig att han inte ens kan gå.
Senare på sommaren berättade hon att hon varit på Sahlgrenska och nu stod i kö för operation samtidigt som jag såg hur hon stoppade i sig mer kakor och godis än annars och hon kommenterade det med att hon måste ju "passa på" nu när hon ändå skulle operera sig. Vad jag vet så levde hon på Nutrliett någon månad innan operationen, som skedde för en månad sedan.
Jag vet inte varför men det kändes inte alls bra när jag fick veta att hon opererat sig.
Idag såg jag varför...
Där står hon, blek, svag, ledsen och jättesjuk. Hon berättade att hon fått operera sig en gång till för det blev något "fel" och läkarna sagt att det inte är HENNES FEL! Herregud! Jag blev gråtfärdig och såg hur hon fick tårar i ögonen också. Hon sa att hon inte kan äta NÅGONTING! Att hon inte ens kan dricka och läkarna sagt att hon ska äta soppa och puréer...hallå, hon är KURD! Hon är inte VAN vid vår mat! Hon frågade mig vad hon skulle äta och visade att hon köpt varma koppen. Jag sa bara att det där är ingen mat, att hon inte får i sig någon näring överhuvudtaget. Såg att det låg frysta hallon i korgen och tipsade om att passera dem och äta med yoghurt. Koka soppa på Broccoli med lite grädde i osv...jag vet INTE om hon klarar att äta det men det är mer näring i det.
Hon sa med ledsen röst att om hon hörde att någon tänkt göra den här operationen så skulle hon säga att de ska låta bli. Hon sa flera gånger att hon ångrar operationen och att hon ångrar att hon inte lyssnade på mig. Saken är ju det att de som redan är i dessa tankar ofta inte lyssnar på andra argument. De är så beroende av sin drog - maten - att inget annat funkar.
Jag fick ju även höra i helgen av en av mina ljuspartygäster om en vän som gjort operationen och ligger i princip jämt på sjukhuset med dropp för hon inte kan äta något alls. Hon är småbarnsmamma, precis som min granne...
Det här är så tragiskt!
Hur ska hon orka vara mamma nu?
Hur länge kommer hon orka leva?
Jag lovar att läkarna kommer uppmana henne att INTE berätta för andra om hennes misslyckade operation.
Det gjorde de med mig i Lycksele när jag gjorde den tidens magoperation som kallades shuntoperation. Man kopplade bort en bit av min tunntarm för att maten skulle passera snabbare och inte ta upp lika mycket näring. Jag höll på att dö, det året...
När jag låg inne fick jag inte berätta varför jag låg där för då skulle jag oroa de andra patienterna som gjorde samma operation som jag.
Nu, 30 år senare har jag fått veta att de flesta av dessa personer som genomgick den formen av operation fick svåra problem med njurarna. Jag opererade ju tillbaka min tarm för annars hade jag dött.
Det är så lätt att visa upp de som lyckas men samtidigt gömmer man de som inte lyckats.
Jag lever och enligt reglerna har ju faktiskt min operation lyckats även om jag har uppenbara problem med matsmältning, magkatarr, dumping, förmaksflimmer osv.
Jag kan iallafall jobba, vara med mina barn och leva...
Hur ska min granne göra? Hon har inte ens fyllt 35 år.
Jag är så ledsen!
Återigen - man kan INTE operera bort ett missbruk eller beroende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar