onsdag 26 september 2012

Brustna drömmar

Jag är en 34-årig, gift trebarnsmamma som bor i Västsverige. Det här är min berättelse:

Jag började gå upp i vikt som liten och varit väldigt överviktig hela mitt vuxna liv. Jag hade testat alla olika saker jag kunde komma på under den tiden.Men efter att mitt andra barn föddes insåg jag att en vikt på 160 kg snart skulle ta död på mig och jag ville ju inte lämna mina barn, så jag tog efter noga övervägande beslutet att göra en Gastric bypass-operation.
I januari 2007 gjordes den och resan startade, den resa som jag då trodde skulle ge mig mitt liv och min hälsa tillbaka, men ack så fel jag hade.Mitt liv har sedan dess varit ett rent helvete och att jag fortfarande sitter här är ett under. Jag har inte kunnat äta en middag sedan dess och fått behålla det, jag har kräkts dagligen under alla dessa år och har haft magsmärtor som under åren blivit värre och värre.
Jag drog nitlotten och dessvärre spelade jag med mitt liv som insats. Jag har kämpat sen dess med att få sjukvården att hjälpa mig men gång på gång har dom avvisat mig. Först för ca 2 år sedan då jag var med i TV, ringde dom och erbjöd mig en operation.
 Det visade sig då att båda passagerna var för trånga så dom vidgades. Dom sa då att allt skulle fungera och jag skulle slippa kräkas och ha dom sjuka smärtorna, men ack vad fel dom hade... 
Jag blev sju resor sämre.
Men återigen lyssnade dom inte och dom ville inte hjälpa mig. Dom hade ju genom åren sagt att det var psykiskt och det sa dom nu med, plus att dom menade att jag var missbrukare. Så i stället för att hjälpa mig med det somatiska, skickade dom mig till en beroendeenhet. Jag våga inte säga nej då dom menade på, att om jag inte gjorde det, så tog jag inte emot hjälpen.
 Den helgen på beroendeenheten gick jag ner ytterligare 4 kg. Personalen sa att jag inte skulle vara där och skrev ut mig och skickade mig till akuten, som i sin tur skickade hem mig utan att göra något alls.
Jag vägde då 45 kg och orkade inte gå utan fick låna en rullstol, om jag skulle ta mig någonstans.
Tiden gick och jag kämpade för att få hjälp men allt var förgäves.
Dom avvisade mig med orden: - Det är psykiskt, du får vända dig till psykiatrin.
Jag var desperat så i början av året vra jag med i GT och Expressen. Jag höll på att dö, svälta ihjäl.
Då fick jag en tid till kirurgen. Jag hade med mig mamma, psykolog och ett patientombud. Han skrev in mig akut och jag fick näring! Dom satte en CVK och sa att när värdena var bättre skulle dom sätta en gastrotube. Järnet var nere på 2 bl a.
 (Man brukar mäta i gram per liter och ett normalt värde för en man är cirka 130–170 g/l och för en kvinna 120–150 g/l.)
 Jag låg inne i 6,5 vecka och kirurgen som menade på att dom inte riktigt visste vad det kunde vara för fel, men dom hade funderingar på om det fanns ev ett hyllplan som satt innan passagen mellan min nya magsäck och tarmen. Han skulle lösa det, så jag skulle röntgas, där jag åt mat med kontrastmedel i.
Efter mycket om och men fick jag åka till Göteborg och röntgas. Detta var nu för ett par månader sedan.
Det var tvärstopp mellan den nya magsäcken och tarmen, plus i fickan.vSå att det var psykiskt var ju rent jävla skitsnack!! Inte en enda ursäkt, ingenting..
Nu står jag inför ett val om jag ska göra en väldigt riskfylld operation, eller försöka leva så här.
Jag kan inte äta men dricka kaffe och lite cola går, ibland popcorn hur konstigt det än låter men jag är glad för det lilla =)
Jag får i mig näring genom gastrotuben, så utan vällingen hade jag inte levt.Jag har idag gått upp så jag väger 64 kg men har enorma smärtor ännu.
 Mitt liv är inte värdigt längre och jag hade velat ta livet av mig säkert en miljon gånger men jag har barnen och dom får mig att orka en dag till. Jag kommer aldrig sluta berätta min historia. 
Visa att detta är inget man ska välja för man tror det är en enkel väg. Ggenom min blogg har jag fått kontakt med så otroligt många underbara personer. Det som gör så ont är att det finns så sjukt många Gastric bypass-opererade där ute som inte mår bra och  fått en massa komplikationer och sjukvården ignorerar dom med. Dom får höra att detta är psykiskt. Varför tar man inte tag i problemen i stället för att öka operationerna och blunda för det dåliga? 
Ska alla vara tvugna att gå till media för att få hjälp??
Jag har gått från 160kg till 45kg men nu gått upp till 64 och enligt sjukhuset är jag en lyckad operation!!!! Hur tänker man då?
---------------------------------------------
20120926
Igår rann bägaren över mina kära vänner... Jag är så långt ner i måendet man bara kan komma. Och nu vill jag inte mer, orkar inte på riktigt :-(
Träffade kirurgen för att få knapp och ställa frågor angående den re-operation man kan göra.
Vad händer?
 Först frågar han vad jag äter för mat??!!!!! 
Jag har inte kunnat äta på flera år ju och jag säger det igen till honom och han säger: 
- Jaha, nej. Jag tänkte att du inte behövde gastrotuben mer så kunde vi ta bort den... 
Utan den svälter jag ihjäl...
 Han sa också att nu får jag ingen smärtlindring mer för man får räkna med kroniska magsmärtor när man opererat magen.
Så nu ska jag lära mig att leva med det.... Jag vill bara dö... Ingen smärtlindring och jag kan knappt gå och det gör så ont... Bara gråter, svårt att skriva, förklara så ni förstår :-\ Summan av allt är att jag kommer göra den reversal-operationen om 4-6 veckor...
Riskerna med operationen är:
Då hela magen är full av sammanväxter o ärrvävnad så är det tydligen svårt att komma dit han ska, för att fixa felet och då när han klipper/skär sig igenom kan han skära sönder mjälten men då tar dom bort den... Sedan kunde dom råka skära sönder tarmen och då får jag stomipåse. Ja, det var en massa sånt.... Han sa igår att det felet jag har som gör att jag kräks har jag haft sen första operationen för snart 6 år sen
 men eftersom jag inte gjort en kontraströntgen med mat innan så har dom inte sett det!!!!! 
Och dom har sagt i alla år att det är psykiskt o jag innbillar mig!!
I 6 år har jag haft ett fel som dom kunde åtgärdat för länge sen men dom trodde inte på vad jag sa :'( 
Inte ens en ursäkt kan dom ge mig :-(



Jag är 37år jag är gift och har en son på 15år, en katt + 2 hundar (som jag aldrig kan gå ut med).

Jag gjorde min GP i December 2007 på Sophiahemmet. Jag har aldrig pratat med andra som gjort denna operation men Jag känner mig så hjälplös just nu att jag måste få veta om det är någon som har liknande problem som jag har eller tankar/ideér på vad det kan vara för fel på mig.

Jag har haft enorma magsmärtor på vänster sida efter min operation vilket gör att jag nu går hos smärtkliniken på Danderyd istället för hos min magdoktor på Sophiahemmet. Det har gått 5 år sen min operation och läkarna vet ännu inte vad det är för fel på mig ev att det kan vara nervsmärtor men dom är inte säkra för mina symptom tyder inte riktigt på det. Anyways,Jag har gjort 3akuta OP och 2 planerade OP efter den vanliga GPoperationen och väntar på att få göra ytterligare en operation nu i september för att läkarna vill kolla så att allt ser bra ut...

Jag har alltså haft magsmärtor dagligen sen dagen efter operationen. En vanlig dag brukar jag ligga på 6-7 i smärta på skalan 1-10 när jag kommer hem efter jobbet är det högre. För att lindra smärtan äter jag 4-6 ketogantabletter, 6-8 tradolantabletter / dag + att jag äter 200 lyrica och 120 ariclaim / dag för dom TROR att det kan vara nervsmärtor.

Den 9/8 blev jag tvungen att åka ambulans till Danderyd pga av mina magsmärtor, blev i pumpad massor med smärtstillande som vanligt och lyckades avstyra en akut operation för att de gånger jag åkt in akut förut så har dom trott att det e tarmvred och pang bom ligger man på uppvaket och har gjort en operation helt i onödan för läkarna hittade inget tarmvred eller va det nu va dom letade efter när dom cutta upp mig. jag blev iaf inlagd för observation och fick träffa min smärtläkare på morgonronden den10/8. Jag fick då för första gången två ketogantabletter av honom för att lindra smärtan. Dom lindrade inte bara smärtan den försvann nästan helt!!

Den 10/8-12 kommer jag minnas för alltid med glädje och även tänka på när smärtan e som värst, det va nämligen den första dagen sen december 2007 som jag va helt smärtfri! Det kanske va den enda dagen i mitt liv som jag fick känna så. Det låter hemskt men nu vet jag iaf att det går att bli smärtfri om än bara för en liten stund, det har jag inte trott fram tills idag... Nu 3/9 är allt som vanligt igen...

Jag jobbar heltid, för jag vägra vara sjukskriven! Det straffar sig dock rejält för när jag kommer hem har jag oftast så ont i magen att jag måste få hjälp upp för trappen hemma och blir sedan sängliggande restan av kvällen. Man varför jobbar jag då kan man undra? Jo för när jag jobbar har jag focus på jobbet och kan tänka på annat, skulle jag va sjukskriven skulle jag nog bara ligga hemma å tycka synd om mig själv och gräva ner mig i den sorg jag har över att inte va frisk å det orkar jag inte.

Men ni ska veta att jag ångrar inte min Gastric bypass operation en sekund. För om man tar bort smärtan så har det ändå gått ganska bra, utan träning så har jag tappat över 50kg.

2009 skrev jag på en av mina bloggar om hur jag kände och vad som hänt ni får gärna läsa om ni vill. http://for.iamtesa.se/post/246646924/it-hurts-like-hell-men-det-va-vart-de

2012-09-07

Jag orkar verkligen inte längre, ni anar inte vilken skit dag det varit idag!

Jag vaknade på morgonen av att jag var helt bortdomnad i hela kroppen, så det tog en evighet att gå upp och göra sig i ordning . Kroppen känns dubbelt så tung när den är bortdomnad. Tänk att du sitter med benen i kors så somnar ena benet och det börjar sticka och pirra, precis så är det. Hade så i bakhuvudet kinderna, tungan, handflatorna & fotsulorna samt från midjan och ner i båda benen.

Strax innan lunch (11.30)börjar min mage att bråka med mig extra mycket när jag sitter på möte, det gör så ont att jag knapt kunde sitta still, egentligen ville jag bara ligga på golvet och vrida mig av smärta. Men jag log å såg söt ut eller nåt hmm ok jag kanske blev lite tjurig och bitchade lite med mina kollegor. OPS!När mötet va slut och vi skulle gå och äta kunde jag inte gå till mitt skrivbord som låg ca 5 meter bort från där vi satt för jag hade så ont i magen. Mina kollegor vet som tur e om mina magproblem, men det är ytterst sällan jag tillåter mig själv att visa hur ont jag har när jag e på jobbet. Mina trainees va så gulliga mot mig dom höll mig sällskap och fixade lunch till mig iaf. Jag blev sittande på samma ställe i 3timmar (värken vägrade att släppa) tills jag va tvungen att åka och hämta sonen som skulle på sin första tennistävling några mil bort.

Well well det som annars tar 2min, plocka ihop mina saker, gå ner för trappen och ut till bilen tog idag ca 15min. Varje steg jag tog gjorde så fruktansvärt ont, men det va bara att sätta på min autofocus och tvinga mig själv att ta mig ut till bilen. I vanliga fall när jag har de värsta attackerna så brukar det ge sig efter 3-4timmar, men den turen hade jag inte idag...När vi kom hem kl 1930 hade det blivit värre, smärtan va en 9:a på 1-10 skalan trots att jag tagit smärtstillande (ketogan & tradolan). Min man och min son fick leda in mig från bilen till huset för jag kunde inte gå själv, det va så illa att jag med hjälp från min son fick krypa upp för trappen och lägga mig i sängen, sedan minns jag inte så mycket mer... jag vaknade för en timma sedan och nu är smärtan som vanligt igen, en 6:a på skalan...

gaaahh!!! ska jag verkligen behöva ha det så här? De senaste 2-3 månaderna har jag blivit mycket sämre. Förutom min dagliga smärta i magen som jag typ blivit van vid, så har mina smärtattacker blivit mycket värre, dom håller i sig mycket mycket längre än vanligt och dom kan komma anytime förut höll dom sig iaf till eftermiddag kväll...

Förlåt om jag gnäller, men jag behövde bara skriva av mig och dela med mig till några som kanske faktiskt förstår mig och hur jag har det. <3

20 september:
Jag kan känna mina ben!!
Ville bara dela glädjen med er :)
(Orsak: Överdoserat B12 och Folsyra)
Egen blogg: www.icecrown.se 


Ung kvinna:
Jag gjorde min gastric by pass op 24/4-2012
Redan dagen efter min operation mådde jag pyton men tänkte väl som man gör mest att det är normalt att man ska må så här efter operation. Men det blev inte bättre och jag kunde inte få i mig någonting ätbart i magen, samt den fruktansvärda magsmärtan som satt i hela tiden. Jag avvaktade men åkte sen in till akuten här i Linköping dom kunde inget om gastric operationer och som patient så fick jag en morfinspruta och sen blev jag hemskickad. Dagen efter ringde jag upp Motala där jag gjort min op av (Piiiiiip) och han ringde upp mig och sa att jag bestämt var tvungen att åka till Norrköpings sjukhus det är där dom tar hand om komplikationerna. Så jag fick komma dit och blev inlagd 35 dagar pga förträngningar,opererat in ett stent som ska vidga tarmen, magsår m.m Hittills så har dom gjort 4 ballongvidgningar, alla tänkbara röntgenundersökningar med kontrast i blodet, samt dricka kontrast samt buköversikter. Ultraljud på gallan m.m Jag har konstant illamående, kräks ofta och har ingen aptit och smärta i magen.. värken strålar ut i ryggen. Senaste gastroskopin dom gjorde så blev jag så ledsen när jag fick träffa läkaren för han gjorde ett uttalande att mina smärtor och illamående var psykiskt. Jag blev alldeles paff. Nu så har jag fått känselbortfall i båda mina ben samt rasat 40kg i vikt på 4 månader, har ingen ork utan ligger mestadels i sängs då jag inte har ork att vara uppe mer än korta stunder.


 
Det kommer mer...
Valde änglabilder för jag tycker dessa tjejer är änglar, starka, vill flyga och ha ett värdigt liv. 
"Be" för att de får det!