tisdag 24 juli 2012

Min balans är ur balans

Kände tidigt på kvällen att jag var yr i mössan men tänkte inte så mycket på det för jag höll mig stilla men noterade att balansen var ur balans när jag ställde mig upp.
Googlade på yrsel och kom fram till att jag vare sig var illamående eller hade feber så en natts sömn skulle nog få bort denna yrsel...
Så fel jag hade!
Isis väckte mig vid sextiden i morse och jag föll omkull mot sängen tre gånger innan jag kom upp och kunde öppna dörren till henne. Sedan fick jag stötta mig i alla möbler jag hade för att kunna ta mig till toaletten där jag kräktes p g a yrseln som triggade illamåendet. Raglade tillbaka till sängen med en plastbunke i fall jag skulle spy igen...somnade.
Vaknade vid niotiden och det kändes faktiskt ännu värre. Här blir det INGEN Krokstrandsfestival, överhuvudtaget!
 *grinade som en liten unge av besvikelse*
Ringer vårdcentralen för att försöka ta mig till en akut på sjukhusen är inte ens att tänka på, heller. Sköterskan ber mig försöka ta mig till dem och säger att jag antagligen fått en akut inflammation på balansnerven.
Ringer först Oliver som inte ens har telefonen på, sedan Samantha, samma sak, Christoffer som sover och till sist Adam som sover hos en kompis. Han svarar och jag är så upprörd att jag bara får fram "Kom hem" och han kastar sig iväg till mig i tron att jag fått förmaksflimmer igen. Jag missar att säga det till honom direkt i telefonen så han börjar gråta när han kommer hem och jag säger att jag INTE har förmaksflimmer. *lilla gubben*
Vi går sakta, sakta till vårdcentralen. Ser nog ganska knäppt ut, Adam leder mig och jag hänger med, med en grön plastburk i handen.
Behöver inte vänta så länge på att få komma in på ett rum och sköterskan vill ta EKG på mig. Att ändra läge från stående, till sittande, till liggande är värre än att åka karusell i 190 km/h och illamåendet kommer direkt. Det lugnar ner sig efter någon minut och EKG kan tas, sedan blodtrycket och pulsen. Jag har lågt blodtryck, övertrycket ligger på 90 och pulsen är också lågt...inte konstigt att det snurrar.
Doktorn kommer in, samma som i fredags och talar om att ALLT är perfekt! Proverna jag tog i måndags indikerar inte på några brister på mineraler eller förhöjda kolestorolvärden heller för den delen. Tydligen inte ens järnbrist, vad jag förstår.
Så jag är är så frisk och ändå har jag kramper i benen och en skalle som snurrar i 190 km/h. Det KAN ju vara åderbråck...i benen, alltså.
Han säger att jag ska vila tills det här går över och OM det blir värre ska jag ringa ambulansen...
Adam tar mig under armen och vi går hem i sakta mak. Jag ringer kompisen som jag ska åka med till Krokstrandsfestivalen och berättar om läget och han beklagar situationen. JÄVLA SKIT, på ren svenska!
Jag tycker OTROLIGT synd om mig själv just nu!
Jag har inte varit hemifrån på hur länge som helst och sist var jag borta en helg var när jag hämtade min bil i Stockholm för tre år sedan.
På festival har jag inte varit sedan min dotter var liten och hon är 26 år gammal nu.
Att leva som ensamstående mamma betyder att man inte har råd att åka med alla barnen och samtidigt aldrig är ledig från dem. Papporna till mina söner har inte precis varit samarbetsvilliga på somrarna utan mer bestämt själva när de vill ha en vecka med sina söner, eller OM de vill ha dem. Olivers pappa lyckades nästan alltid ta sin son lagom tills min semester var slut t ex.
Nu är sönerna så stora att jag KAN åka iväg någonstans, även om jag inte har råd.
Nu blev det inget med det...ändå!
Fast jag är ju frisk i alla fall! Inga brister, inget förhöjt kolestorolvärde (snart 3 år med LCHF), inga hjärtproblem eller proppar...bara lite inflammation på balansnerven och åderbråck, verkar det som. Inget som dödar precis men är FRUKTANSVÄRT FRUSTRERANDE!
Efter tips på FB av mina kära vänner så skickades Adam till Apoteket för att köpa Postafen, som jag hoppas lindrar lite i alla fall. Sitter i min solstol ute på min lilla gård, en kudde bakom nacken och laptoppen i knät. Samantha ringde nyss och är på väg för att ta hand om sin handikappade mamma.
Jag är så tacksam att jag har mina barn!