fredag 28 oktober 2011

Beslutsångest

Min äldste son fyller 18 år nästa månad och då dyker det upp en del saker på posten, bland annat om barnförsäkringar och underhåll. Är man myndig så är  man ju inget barn längre, även om man fortfarande bor hemma och går i skolan. Barnförsäkringen är ändrad till en vuxenförsäkring som jag betalar, även om han är "vuxen" och när förfrågan från Försäkringskassan kom, om ifall jag behöver förlängt underhåll, så kryssade jag i rutan för "ja" och tänkte inte så mycket mer på det förrän det damp ner en packe med ansökningshandlingar från FK för att söka förlängning genom FK i Norge. Sonens pappa bor i Norge sedan 12 år tillbaka...Jag kände direkt hur det tog emot i mig och lade brevet på köksbordet och tänkte prata med sonen om det hela när han kom hem.
Jag hann inte vänta!
Telefonen ringer hemma och jag ser att telefonsamtalet är från Norge. Jag svarar inte, dels för att det inte är någon idé, då något med hemtelefonen inte fungerar så man kan inte höra vad den andre säger och dels för att jag visste att det där samtalet inte var till mig ändå. Tanken på att sonens pappa skulle vilja prata med MIG är en fullständigt omöjlighet om det inte handlar om att gapa och skrika om något,så jag svarade inte.
På väg till jobbet ser jag att jag fått sms från sonen som uppmanar mig att ringa.
En mycket upprörd son svarar när jag ringer och börjar skrika på mig om att hans pappa ringt honom och skrikit på honom om det förlängda underhållet, som sonen inte visste om. Jag försökte lugna ner honom och förklara att jag inte ens sökt mer än kryssat i ett ja, på en blankett och att vi fått en hel hög med ansökningsblanketter på posten samma dag och att jag inte ens VISSTE att hans pappa redan blivit informerad om det hela. Sonen tyckte jag var "dum" och "elak" för att jag gjort så eftersom det var HAN som fick lida för det hela genom att hans pappa ringt och gapat på honom om det hela. Jag kände hur frustrationen steg inom mig och sa med tårar i ögonen och i rösten: Jag har ingen LUST att söka något förlängt underhåll, även om vi behöver det. Vi får försöka klara oss själva om vi så ska flytta till en billigare bostad eller vad som helst...Sonen lugnade ner sig och bad om ursäkt för att han gastat på mig och sa att han förstod och att vi kan prata om det hela senare när vi ses.
Det var svårt att somna igår för tankarna kretsade omkring en enda sak: Hur ska vi klara oss utan detta underhåll? Det är just dessa pengar som får ekonomin att gå ihop och nu är det ju ännu viktigare när jag inte har något jobb på heltid. Jag försökte plantera in i skallen att det "ordnar sig" på något vis. Men det gnager i mig. Varför ska det vara ett så stort problem att betala 2500 kr i månaden för ett barn som man inte har boende hos sig när man samtidigt har råd att försörja sin hemmafru, BMW, bostadsrätt i Oslo, resor utomlands flera gånger om året osv? Han kan verkligen inte "dela med sig" av en enda anledning: Risken är ju att JAG stoppar pengarna i egen ficka men att ringa sitt eget barn och skälla ut honom för att han ska slippa betala underhåll för honom känns väldigt dubbelt. Han straffar sitt barn som han själv varit med om att göra och samtidigt skäller ut honom för att han kostar pengar...