tisdag, 4 oktober 2011 vid 23:02
I lördags när jag och J-anta skulle ut och festa på stan så satte jag på mig min svarta kjol, som jag köpte för sex år sedan men inte kunde ha och försökte ha som en målbild för att gå ner i vikt. Funkade ju inte alls! Jag tom hängde upp den på väggen ett tag för att hitta motivationen men den kom aldrig. Kläder kan aldrig bli en så stark målbild att man lyckas bryta ett matmissbruk, inte jag iallafall. Så den där kjolen har hängt där i min garderob som en sur påminnelse om att jag inte kan ha den...och så provade jag den på "kul" i augusti, när jag fyllde år och ta mig fan - jag kunde ha den! 
Den har en sådan där insydd underkjol som är mycket smalare än själva kjolen men den passade!
Provade också blusen som jag köpte samma sommar och jodå, den GÅR PÅ men sitter inte så fint...än!
Jag drog därför på mig det finaste jag hade i garderoben, min svarta kjol och en svart top med en långsmal kofta (den jag har på efter-förebilden).
I vardagsrummet satt Oliver och hans flickkompis och han suckade lite och sa:
- Men mamma, måste du alltid ha svart på dig? Har du inget annat?
- Jo, jag har min brandgula klänning som jag köpte i somras...
- Prova den så jag får se, sa han.
Jag gjorde så och kom ut och visade upp mig igen och han sa:
- NU ser du mycket smalare ut. Du ser tjockare ut i svart!
Det börjar bli kallt ute och jag funderar på vad jag ska ha för jacka på mig i vinter. Den jag har haft några vintrar var redan för stor i våras och jag har inte råd att köpa något nytt. Jag har gått och kollat runt i affärerna och man får inte tag på något under 500 kr och dessutom tycker jag inte dom passar mig, de som jag provat.
Så kom jag på att jag faktiskt har en pälsjacka (fuskpäls) som jag köpte året efter jag gastric-by-pass-operrerad mig. Den kan jag ju ha för den har ju varit för liten de sista åren. Fodret är slitet men det kan ju gå att laga...
Satte på mig den och Oliver kommenterade direkt:
- Nä, den kan du ju inte ha. Du ser tjock ut i den!
Jag kommenterade hans kommentarer tidigare ikväll när vi satt i soffan och tittade på Desperate Housewifes ihop och han förstod nog inte först att jag tyckte det var rätt roligt med hans kommentarer men när han förstod att jag inte blev sårad utan bara reagerade på det så sa han:
- Ja, men då var du ju tjock! Nu är du inte det och då vill jag inte att du ska se ut som att du är det heller.
Det är nog så det funkar: När folk är tjocka så säger ingen något, bara tänker det. Nu är jag det inte och då är det okej att säga det utan att tänka på att just den här personen alltid har varit tjock förut.
Jag tar inte illa upp men jag inser att den "förbjudna" kommentaren till en tjockis är just att säga så. De enda gånger någon sagt att jag är tjock när jag varit det har ju enbart varit elakt och förnedrande. Nu är det inte så längre...
Jag kan vara osynlig! Jag längtade efter det när jag vägde 172 kg för 16 år sedan. Att få gå omkring ute bland folk utan att någon lade märke till mig. Att slippa bli sedd som ett vandrande fettberg vars enda uppmärksamhet var när någon såg hur fet man var...att bara bli sedd för människan bakom.
Den har en sådan där insydd underkjol som är mycket smalare än själva kjolen men den passade!Provade också blusen som jag köpte samma sommar och jodå, den GÅR PÅ men sitter inte så fint...än!
Jag drog därför på mig det finaste jag hade i garderoben, min svarta kjol och en svart top med en långsmal kofta (den jag har på efter-förebilden).
I vardagsrummet satt Oliver och hans flickkompis och han suckade lite och sa:
- Men mamma, måste du alltid ha svart på dig? Har du inget annat?
- Jo, jag har min brandgula klänning som jag köpte i somras...
- Prova den så jag får se, sa han.
Jag gjorde så och kom ut och visade upp mig igen och han sa:
- NU ser du mycket smalare ut. Du ser tjockare ut i svart!
Det börjar bli kallt ute och jag funderar på vad jag ska ha för jacka på mig i vinter. Den jag har haft några vintrar var redan för stor i våras och jag har inte råd att köpa något nytt. Jag har gått och kollat runt i affärerna och man får inte tag på något under 500 kr och dessutom tycker jag inte dom passar mig, de som jag provat.
Så kom jag på att jag faktiskt har en pälsjacka (fuskpäls) som jag köpte året efter jag gastric-by-pass-operrerad mig. Den kan jag ju ha för den har ju varit för liten de sista åren. Fodret är slitet men det kan ju gå att laga...
Satte på mig den och Oliver kommenterade direkt:
- Nä, den kan du ju inte ha. Du ser tjock ut i den!
Jag kommenterade hans kommentarer tidigare ikväll när vi satt i soffan och tittade på Desperate Housewifes ihop och han förstod nog inte först att jag tyckte det var rätt roligt med hans kommentarer men när han förstod att jag inte blev sårad utan bara reagerade på det så sa han:
- Ja, men då var du ju tjock! Nu är du inte det och då vill jag inte att du ska se ut som att du är det heller.
Det är nog så det funkar: När folk är tjocka så säger ingen något, bara tänker det. Nu är jag det inte och då är det okej att säga det utan att tänka på att just den här personen alltid har varit tjock förut.
Jag tar inte illa upp men jag inser att den "förbjudna" kommentaren till en tjockis är just att säga så. De enda gånger någon sagt att jag är tjock när jag varit det har ju enbart varit elakt och förnedrande. Nu är det inte så längre...
Jag kan vara osynlig! Jag längtade efter det när jag vägde 172 kg för 16 år sedan. Att få gå omkring ute bland folk utan att någon lade märke till mig. Att slippa bli sedd som ett vandrande fettberg vars enda uppmärksamhet var när någon såg hur fet man var...att bara bli sedd för människan bakom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar